Det är både fascinerande och frustrerande att samma händelse, eller som i det här fallet samma person, kan framkalla så helt olika reaktioner.
Herodes blev oroad och förskräckt när han fick höra de österländska stjärntydarnas fråga om var judarnas nyfödda kung fanns. Inte bara Herodes oroades utan hela Jerusalem med honom. Etablissemanget kände hoten torna upp sig. Messias, kommer han nu? Vad ska vi göra då? Vad händer med folket, vad händer med vår makt?
Herodes den store hade den obehagliga egenheten att döda dem han kände sig hotad av, däribland sin hustru och sina tre söner. En del säger att led av förföljelsemani, kanske var det så. Någon nyfödd kung ville han verkligen inte veta av om så det innebar att han blev tvungen att döda alla pojkar under två års ålder.
Den motsatta reaktionen stod de österländska stjärntydarna för. När de såg stjärnan över Betlehem blev de inte bara lite glada utan ”they rejoiced exceedingly with great joy” som NASB2000 uttrycker det. ”De gladde sig storligen med översvallande glädje” kanske man skulle kunna säga. (Matteus 2:10)
En nyfödd kung var verkligen något att fira och glädja sig över!
Den enas reaktion ledde till förödelse och död. De andras till översvallande glädje.
Så oerhört olika reaktioner. Så oerhört olika konsekvenser.
Kanske kom stjärntydarna från Babylon eller Persien. Den plats dit israeliterna fördes i exil 586 f. Kr. Dit alla Jerusalems skatter och rikedomar rövades bort. Kanske var det en del av dessa skatter som nu kom hem.
Jesaja talar om hur söner, döttrar, rikedomar och skatter ska föras hem. Hela Jesajas 60:ende kapitel är en slags jublande lovsång över hemkomsten. I dåtid handlade det om hemkomsten till Jerusalem efter exilen. I nutid kanske vi kan tänka att det handlar om hemkomsten till vårt ursprung och mål, till Guds rike.
Efter exilen kom israeliterna hem till Jerusalem. Vi får komma hem till Jesus. Till alltings mål och mening.
Det finns likt Herodes den store så många maktfullkomliga härskare i världen. Sådana som hellre väljer andras död än att ge upp något av sin makt och ära. Det finns dessutom så många människor som står bredvid och hejar på. Som tror att ondska på något sätt kan leda till något gott. Så svårt att förstå!
Så svårt att förstå att så många väljer att se allting som ett hot. Att se andra människor som hot som måste förgöras.
Det är också svårt att förstå hur en nyfödd pojke i Betlehem kunde bli något som världens härskare bara kan drömma om, men aldrig någonsin uppnå: Den som i slutänden faktiskt har all makt.
Men även om det är svårt att förstå vill jag ändå välja att tro på det nyfödda barnet och det hopp han innebär.
Jag vill tro att han innebär en hemkomst och en tillhörighet som behövs i en så förvirrad tid som vår.
Rädsla och att se allting som ett hot kan aldrig leda hemåt. Det kan bara leda bort.
Vilken väg vi går kan vi välja varje dag.
Hur ser vi på våra medmänniskor, hot eller möjlighet?
Hur ser vi på den nyfödde kungen Jesus, hot eller möjlighet?
Vilka konsekvenser får våra val?
”Stjärnan från Betlehem leder ej bort men hem”.