Klaga mer

Helgens tema är vaksamhet och väntan och den angivna psaltarpsalmen är 139.

Ibland tänker jag att det är något märkligt med urvalet och citerandet av kyrkoårets texter i kyrkohandboken. Den eller de som har valt texterna väljer bort delar som kan ge kontext och en större förståelse av texten och i fallet med psalm 139 tar man bort slutet. Varje psalm är en helhet och att bara välja ut de delar man tycker är passande är att göra våld på texten och att ringakta läsaren eller åhöraren.

Psaltarens psalmer var och är judarnas bönbok för alla livets förhållanden, situationer och känslor. Psaltaren kan ge oss ett språk för de jobbigaste av känslor. Psaltaren visar oss att inga mänskliga känslouttryck är opassande att komma inför Gud med.

Vi får vara vaksamma så att vi inte begränsar hur tron kan få ta sig uttryck. Vi behöver inte bara sjunga glada lovsånger. Livet är inte på topp alla dagar. Det är inte opassande och ofromt att klaga inför Gud. Det är snarare väldigt bibliskt.

Närmare hälften av Psaltarens psalmer är klagopsalmer, några av dem är till och med hämdpsalmer. Nu när vi omges av så mycket mörker, borde vi inte låta dessa psalmer ta större plats i våra gudstjänster och i vårt personliga böneliv?

Vi får vara vaksamma så att vi inte förmedlar en bild av att i kyrkan måste vi alltid vara glada och hålla masken inför varandra om hur livet egentligen är.

Är det kanske med avsikt andelen klagopsalmer är så stor? Vad säger det oss att alla de som bidragit till den bibel vi har idag sett det som självklart att dessa psalmer ska finnas med? Att ingen censurerat bort dem?

För Jesus och hans samtida var Psaltaren en slags uppslagsbok i hur man uttrycker sig inför Gud. Hade de haft mobiler på den tiden hade Psaltaren varit deras främsta spellista, ständigt på ”repeat”. Det är också den bok från Gamla testamentet som citeras allra mest i Nya testamentet. Kanske borde vi sätta upp den på vår läslista och låta den gå på ”repeat”. Låta orden, känslorna, ropen, leta sig in i själens dunklaste vrår. Vad skulle det göra med oss, vår gudsbild, vår gudsrelation och vårt böneliv?

För några år sedan skrev jag en text om just psalm 139 och här nedan kommer den texten. Det var mitt sätt att läsa psalmen då och kanske är den relevant idag också. Dess avslutande två verser är en bön om att Gud ska känna mina tankar och min oro. Inte bara att Gud ska veta om dem, utan att han ska känna dem, det ord som står för intimitet och verklig närhet. Till en Gud som är så nära törs man faktiskt säga vad som helst!

Vingar

Tog jag morgonrodnadens vingar, gick jag till vila ytterst i havet, skulle du nå mig även där och gripa mig med din hand. Om jag säger: Mörker må täcka mig, ljuset omkring mig bli natt, så är inte mörkret mörkt för dig, natten är ljus som dagen, själva mörkret är ljus. (Ps 139:9-12)

Men för er som fruktar mitt namn skall rättfärdighetens sol gå upp, och dess vingar skall ge läkedom. Då skall ni slippa ut, som kesande kalvar ur kätten. (Mal. 4:2)

Jag har aldrig reflekterat över att solen och morgonrodnaden skulle ha vingar. Så blev jag påmind om versen från Malaki om rättfärdighetens sol vars vingar ska ge läkedom. Insåg plötsligt att jag tagit bilder då solen faktiskt hade vingar. Det var visserligen inte morgonrodnaden utan aftonrodnaden men ändå! Jag vet inte vad fenomenet berodde på men när jag såg solnedgången tänkte jag att det såg ut som stora änglavingar. Annorlunda och vackert.

Orden från Malaki ledde vidare till Psaltaren.

Psalm 139 är en poetisk pärla. Tanken svindlar när man inser att orden är 3000 år gamla. Språket är så vackert. Bilderna så talande.

Själva mörkret är ljus. Kanske som en norrländsk sommarnatt.

Med morgonrodnadens vingar skulle man kunna flyga långt långt bort men vart skulle jag komma undan din närhet?

Så är det de där verserna som man ibland hoppas över. De verser man helst vill slippa.

Döda de onda, Gud! Låt mördarna försvinna, de som trotsar dig med sina ränker och fåfängt höjer sin röst mot dig. Skulle jag inte hata dem som hatar dig, Herre, och avsky dem som reser sig mot dig? Jag hatar dem med glödande hat, mina fiender har de blivit.

Kan det vara så att när man begrundat Guds oerhörda godhet, storhet och hans närvaro blir kontrasten mot hur världen ser ut nästan outhärdlig? Är det så att tanken på hur det skulle kunna vara, hur det borde vara, kan väcka en helig vrede över ondskan som tycks regera? Onda människor, onda system, egoism i stort och smått. Inte så att vi ska hata, det tror jag inte är meningen men verkligen gripas på djupet av viljan att stå emot orättfärdigheten för att använda ett fromt ord. Det som går emot det goda och sanna.

Borde vi kanske lära av kung David och våga komma med sådana känslor och böner inför Gud? Kanske är det vad världen behöver? Kanske är det vad vi behöver?

Att verkligen beröras. Gripas.

David fortsätter:

Rannsaka mig, Gud, och känn mina tankar, pröva mig och känn min oro, se om min väg för bort från dig, och led mig på den eviga vägen.

Vart är jag på väg? Leder vägen rätt eller fel? När jag inte själv vet vad som döljer sig i mitt inre, Gud visa mig!

Vingar är en poetisk och vacker bild. Den påminner om frihet men också om trygghet. Som livet i Gud. Närhet och frihet.

Vad låter vi den närheten och friheten göra med oss?

En sångtext av Tomas Boström:

Flyg min fågel, flyg dig fri, flyg dit vinden för dig. Tag till sällskap fantasin, och allting som berör dig. Flyg så lyhörd som du kan, och så lättrörd som du vågar. Flyg dig hungrig, ät dig mätt. Flyg dig törstig, vila, vid vilda fåglars källa.

Lyssna på den här.