Exodus och exil. Två ytterst betydelsefulla ord i israeliternas historia i Gamla testamentet. Kanske säger de något om våra liv också.
Exodus. Befrielse från slaveriet. Guds ledning genom vildmarken. Hemkomst till det utlovade landet.
Exil. Utlämnade till fångenskap. Övergivna av Gud. Det utlovade landet var inget som bara gick att ta för givet.
Ibland är Gud så nära. Kanske är han alltid det men vissa stunder känns det mer verkligt än andra. En känsla av att vara hemma.
Så plötsligt händer det något utan att det går att förstå varför. Utslängd från tryggheten, kvar finns bara tomhet. Övergivenhet.
Israeliterna hade verkligen brustit i sitt ansvar när det gällde rättvisa och rättfärdighet för alla i samhället. De var som folk inte utan skuld till exilen. Samtidigt fick de enskilda som stått upp för det rätta också lämna landet. Ingen skillnad för någon.
Kanske rår vi ibland för att vi kommer bort från Gud, när vi brister i det som vi borde ta ansvar för. Men alltför ofta tycks saker bara hända. Sådant som ger även oss en känsla av en slags exil. Bortavaro. Ingen skillnad för oss heller.
Helgens tema är Den gode herden. En av texterna kommer från profeten Hesekiel. Värt att fundera på att han hörde till dem som fördes bort i fångenskap till Babylonien. Där i exil, långt, långt borta förmedlade han ändå hopp om förändring och förvandling. Allt handlade inte bara om dom. Det fanns hopp om en framtid.
Hesekiel 34: Jag skall utrota vilddjuren i landet, så att folket kan leva tryggt i öknen och sova i skogarna... Folket skall leva tryggt i sitt land. Jag skall bryta sönder deras ok och befria dem ur deras slaveri. Då skall de inse att jag är Herren. Aldrig mer skall de bli ett byte för andra folk, och inga vilddjur i landet skall äta dem mer. De skall bo tryggt, ingen skall hota dem.
En annan av helgens texter är en av Bibelns mest älskade; psalm 23. Enligt överskriften är den skriven av kung David. En annan möjlighet enligt somliga bibelforskare är att den är skriven under eller efter exilen som en bild av ett nytt exodus, en ny hemkomst. Herrens hus skall vara mitt hem så länge jag lever. Ord som handlar om att vara hemma igen. Innan dess, fortfarande kvar i exil talar psalmen tröst till den som befinner sig långt borta, kanske till och med i dödsskuggans dal. I fiendeland är Gud ändå närvarande.
En översättning blir ibland bara en blek återgivning av något med djup mening. I Bibel 2000 står det i vers 5: Din godhet och nåd skall följa mig varje dag i mitt liv.
טוֹב, tov på hebreiska betyder så mycket mer än godhet. Det är det ord Gud använder på Bibelns första blad när han ser att allt är gott. Det handlar inte om det perfekta men det står för det bästa av det bästa. Det som är glatt, önskvärt, älskvärt, dyrbart, vänligt. Det som är gott och bra på alla tänkbara sätt.
חֶ֫סֶד, chäsäd betyder egentligen inte nåd utan snarare trofast kärlek. En utgivande osjälvisk kärlek.
רָדַף, radaf betyder inte följa utan att jaga. Blir inte det en fantastisk ironi? Det är inte fienden som jagar oss utan Guds godhet och trofasta kärlek.
Vad säger det om Gud?
Eugene Peterson Bibelparafras The Message fångar ofta innebörden i orden på ett fascinerande sätt. Så här är hans tolkning av vers 5-6.
Du bjuder på en sexrättes middag framför näsan på fienden. Du får mig att räta på nacken; min kopp är bräddfull med välsignelse. Din skönhet och kärlek jagar mig varenda dag i livet. Jag är hemma igen hos GUD så länge jag lever.
Om än livet ibland känns som att befinna sig i någon slags exil vill jag begrunda detta. Exilen varar inte för evigt. Det kommer ett exodus. Guds godhet och trofasta kärlek jagar mig, söker mig, vill mig väl.
Det finns ett hopp.
Det finns en hemkomst.
Tack Kristina! Du ger hopp. Så fint om förklaringen av de hebreiska orden!