Gamla ord

Ibland händer det. En text drabbar en, hoppar ut ur sidorna, ut ur sin ursprungliga kontext rakt in i nutiden. Rakt in i ens eget liv, ens egna frågor. Kanske mångas frågor just nu.

GUD, hur länge måste jag ropa på hjälp innan du lyssnar? Hur många “Hjälp! Polis! Mördare!” ska jag skrika innan du kommer och räddar mig? Varför tvingar du mig att se så mycket ondska, uppleva så mycket elände dag ut och dag in? Våldsamma utbrott av laglöshet! Bråk och slagsmål överallt! Lag och ordning ligger i ruiner. Rättvisan är ett skämt. De onda håller de goda på halster och har ställt rättvisan på huvudet. (Ur Eugene Petersons Bibelparafras The Message)

Ord som kunde vara skrivna idag men som är 2600 år gamla. Skrivna av profeten Habackuk i en orolig tid då stormakten Babylon utgjorde ett skrämmande hot vid horisonten. I det egna landet Juda stod inte rättvisan och medkänslan högt i kurs.

Samma text i Bibel 2000:

Hur länge, Herre, skall jag ropa utan att du lyssnar, kalla dig till hjälp mot våldet utan att du griper in? Varför låter du mig bevittna ondskan? Hur kan du åse förtrycket? Våld och skövling vart jag ser – tvister blossar upp, split måste jag uthärda. Så förlamas lagen, rätten kan inte hållas vid makt, de rättfärdiga är omringade av gudlösa. Så hålls en förvänd rätt vid makt.

Om tyranner i alla tider säger Gud genom orden från Habackuk i E Petersons tolkning:

Vem tror du att du är, du som skövlar och rövar utan nåd, lever rövare, leker herre på täppan, ställer dig över all lag och rätt? Du har arbetat på din egen undergång; du faller på alla som du har fällt. Du har grävt under din egen grund, gröpt ur din egen själ. I ditt eget hus anklagar tegelstenarna dig, vittnar plankorna mot dig. Vem tror du att du är, du som grundar en stad på mord, bygger en stad av brott?

Så lätt att känna igen nutiden i dessa ord! Tyranner har funnits i alla tider. Mänskligt lidande har funnits i alla tider. I alla tider har människor hävt upp sin röst i klagan över våld och orättvisor.

I judisk och kristen tradition har det funnits de som tyckt att Habackuks klagan varit opassande. Så får ingen tala till Gud har man sagt. Att säga till Gud att han är orättvis, att han borde skärpa sig var högst opassande tyckte somliga. Ett tecken på otro hos Habackuk hävdade man.

Men är det inte snarare tvärtom? De som likt Habackuk och Job vågar vara totalt ärliga inför Gud, är det inte de som ger uttryck för en stark tro och tillit? Att tala om Gud är en sak, att tala till honom är en annan. Alla kan vi tala om Gud och ifrågasätta hans rättvisa och godhet men inte alla talar till Gud om det vi upplever. Att se Gud som ett Du, är det inte det som är tro? Ett Du som möter oss mitt i världens men också mitt i vårt eget kaos.

Alldeles oavsett vad vi tänker att Bibeln är för slags bok så är den full av ständigt aktuella texter, inte minst profeternas böcker. Texter att spegla sig i, brottas med, protestera mot, förvandlas av, leva av. Mindre fromma än vad vi kanske tror. Berättelser om bristfälliga människor som kämpar med sig själva och med Gud. Texter som säger så mycket också om vår egen tid och vårt eget liv.

De bibliska profeterna sysslade inte med profetior om framtiden i första hand. Framför allt sysslade de med kritik av samtiden. De strök inte medhårs. De avslöjade orättvisorna. Stod på de svagas sida.

Habackuk är en kort bok med bara tre kapitel. Ord som drabbade mig med sin aktualitet. Ord värda att läsa långsamt med eftertanke. Läsa olika översättningar. Fundera. Jämföra. Låta sjunka in. Spegla sig själv och världen i.

Och mitt i allt elände finns hoppet om att det onda kommer att få sin dom. De onda kommer inte att regera för alltid.

På långfredag såg det ut som om allt var förlorat. Att ondskan dödat godheten. Dödat Gud.

Men så var det inte…

Det kom en annan dag.

Det kommer en annan dag.

Till dess får vi be med Habackuks ord:

Herre, jag har hört om dina gärningar, jag har sett dina verk, Herre. Förnya dem i denna tid, ge dig till känna i denna tid, minns i dess oro din barmhärtighet.