Ett av mina favoritbibelställen är den gammaltestamentliga texten för denna helg då temat är Samhällsansvar. Inte en text som skänker tröst eller skapar fromma känslor. En text som i stället säger något mycket viktigt om hur vi ska leva. Om vilka konsekvenser tron ska få. Oavsett var vi befinner oss.
Profeten Jeremia skrev ett brev till de israeliter som förts bort till fångenskap i Babylon 587 f.Kr. Det rör sig alltså om verkliga historiska händelser med verkliga människor. Det är inga myter från en suddig forntid. (Vad man sedan gör för tolkning av händelserna är en annan sak).
Till de människor som förts bort till fiendeland skrev Jeremia:
Jeremia 29:4-9 Så säger Herren Sebaot, Israels Gud, till alla de deporterade som han fört bort från Jerusalem till Babylonien: Bygg er hus och bo i dem. Plantera trädgårdar och ät frukten från dem. Ta er hustrur och avla söner och döttrar, ta hustrur åt era söner och ge era döttrar åt män, så att de föder söner och döttrar. Bli flera där, inte färre! Gör allt för att den stad jag har deporterat er till skall blomstra, och be till Herren för den. Ty dess välgång är er välgång. Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Låt inte lura er av profeterna bland er eller av era spåmän och bry er inte om drömmarna de drömmer. Ty lögn är vad de profeterar för er i mitt namn. Jag har inte sänt dem, säger Herren.
Han kunde ju ha skrivit att det är ingen idé. Ni ska ju ändå få komma därifrån om 70 år så varför bry sig? Är det inte bättre att helt ta avstånd från Babylon eller åtminstone sitta i ett hörn och sucka och förfasa sig? Beklaga sig. Tycka synd om sig själv.
Jeremia skrev inte så. Han såg vad Gud vill att vi ska se. Vad Gud vill att vi ska göra. Leva ett liv som få platsen vi befinner oss på att blomstra. Även om vi inte är där vi skulle vilja vara. Till och med i fångenskap i främmande land. Otroligt radikalt!
Det är så lätt att tron blir till något som bara handlar om andliga känslor. Något väldigt individualistiskt som inte har särskilt mycket med det verkliga livet att göra.
Gud vill att vår tro ska påverka vad vi gör med vårt liv. Med vår värld. Att gräva i jorden, så och plantera är en gudstjänst. Att sträva efter att de platser vi befinner oss på, de människor vi möter ska blomstra likaså. Det finns många frön att så.
Den är en så vacker jordnära uppmaning. Plantera trädgårdar och ät frukten från dem. Gör allt för att den stad jag har deporterat er till skall blomstra, och be till Herren för den!
Gör den plats där du befinner dig till en plats som blomstrar, en plats som det går bra för. En plats människor vill vara på. Be för den!
Det finns de som säger att eftersom jorden ändå ska gå under så behöver vi inte ta hand om skapelsen. De som säger så skulle behöva läsa Jeremia och en hel del andra bibelställen också för den delen. Nej, vi ska inte låta oss luras av dem som säger att det inte spelar någon roll. Att allt bara är elände.
Vi ska plantera och be.
Luther lär ha sagt att om än världen skulle gå under imorgon så skulle han idag plantera sitt äppelträd. Jag har börjat förstå hur rätt han hade.
