Att tro.
Att hålla vissa dogmer för sanna?
Att vara säker?
Eller är det något annat?
Jag läste så vackra, så viktiga ord. Skrivna av Joseph Ratzinger sedemera påve Benedictus XVI.
Att tro på kristet sätt innebär att anförtro sig åt den mening som bär både mig och världen; att låta den bli den fasta mark där jag kan stå utan fruktan. Det innebär att vi säger ja till den mening vi inte har skapat, som vi bara kan ta emot och som redan har skänkts oss; allt vi behöver göra är att ta den och anförtro oss åt den.
Det handlar inte om mina strävanden. Jag behöver inte vara rädd för mina tvivel. Jag behöver inte vara rädd för att inte ha kontroll.
Bara anförtro mig.
Att anförtro sig, det gör man inte till vem eller vad som helst. Inte till någon kosmisk princip. Inte till någon okänd högre makt.
Det handlar inte om något. Det handlar om någon.
Världens mening är ett du. Denna obegripliga gåva av kärlek, som aldrig kommer att mattas eller fläckas av egoism, gör livet värt att leva.
Ett du som som är den mening som bär världen. Ett du som är den mening som bär mig. Ett du som aldrig sviktar under tyngden av våra bördor men som bär dem.
Ett du att anförtro sig åt. Utan fruktan och förbehåll.
Jag tror inte på något.
Jag tror på Dig.
Du som bär mig.
( Citaten är hämtade ur ”Introduktion till kristendomen” av Joseph Ratzinger)