TANTRUM
The generosity of God
displeased Jonah exceedingly
and he slashed with angry prayer
at the graciousness of the Almighty.
“I told You so,” he screamed.
“I knew what You would do,
You dirty Forgiver.
You bless Your enemies
and show kindness to those
who despitefully use You.
I would rather die
than live in a world
with a God like You.
And don’t try to forgive me either.”
(Thomas John Carlisle)
En dikt om den motsträvige profeten Jona som ville fly från Gud. Gud som var alldeles för barmhärtig och förlåtande. Gud som valde att rädda Nineves befolkning istället för att straffa dem.
Berättelsen om Jona i Gamla testamentet, en litterär skatt med många nyanser och bottnar. Bara fyra kapitel, men ett innehåll att fundera länge på. Berättelsens eventuella historicitet har ingen betydelse. Det handlar inte om det funnits så stora fiskar eller inte. Jesus förmedlade djupa sanningar genom liknelser, varför skulle då inte berättelsen om Jona kunna vara en liknelse? Sanningarna den förmedlar är på ett annat plan.
Jona bad om att bli slängd i havet så att stormen skulle lugna sig. Hans inre stormar var svårare att hantera.
Jona var så arg så han ville dö och inte leva längre. Som ett bortskämt barn som inte fått sin vilja igenom. En person som hellre ville få uppleva Nineves undergång än Guds räddning. Hellre vara en domsprofet med stor kraft bakom orden än komma med nåd. Tänk att få vara som Elia som besegrade Baalsprofeterna uppe på berget! Blixt och dunder!
Nej, en mer motsträvig profet kunde Gud knappast ha hittat. Fast på sätt och vis kan man förstå Jona. Folket i Nineve, dåtidens assyrier, så fruktansvärt grymma! Hur kunde Gud erbjuda dem att vända om? Borde han inte straffa deras grymhet på direkten? Låta eld regna ner från himlen?
I vår tid med många rop om högre straff för både stort och smått, nog skulle det kosta på att höja rösten och tala om att det finns förlåtelse för precis allt och alla. Ingen undantagen. Allt och alla.
En provocerande förlåtelse. Man kan tänka på den värsta brottsling man kan komma på. Även den är Gud villig att ge sin förlåtelse. Även dennes hjärta vill Gud förvandla. En ganska svår och jobbig tanke. Nej, det är lättare att förfasa sig. Komma med fördömelse. Ropa på straff.
Är vi kanske som Jona ibland? Gud får gärna vara god och kärleksfull, bara inte mot dem jag har svårt för. Bara inte genom mig. Då kanske jag också flyr som Jona gjorde. Någon rättvisa får det väl ändå vara!
Berättelsen har sina komiska poänger. När Jona till slut efter sina tre dagar i fiskens buk beger sig till Nineve och håller tidernas kortaste omvändelsepredikan, berättas det att kungen påbjöd att även djuren skulle fasta, klä sig i säcktyg och ropa till Gud. Tala om att ta omvändelsen på allvar!
Jona håller på att bryta ihop och ber att Gud ska ta hans liv. Han bygger en hydda och sitter där och väntar på att Nineve kanske ska gå under ändå. Kanske omvände de sig inte på riktigt. Kanske kommer Guds dom trots allt.
Gud låter ett träd växa upp över Jona. När det vissnar önskar sig Jona döden igen. Jag har alla skäl i världen att vara vred är det sista Jona säger. Han tycker verkligen inte om Gud och Guds tankar. En sådan märklig profet!
Gud får sista ordet, en fråga: Du bekymrar dig över ett träd som du inte har lagt ner något arbete på och som du inte själv fått att växa, som kom till på en natt och försvann på en natt. Skulle då inte jag bekymra mig om Nineve, den stora staden, där det bor över 120 000 människor som inte kan skilja på höger och vänster-och dessutom många djur?
Djuren får vara med igen. Som för att inskärpa vidden av budskapet.
Kanske kan berättelsen bli en bild att spegla sig i. En bild som leder till självreflektion. Hur ser vi på Gud, oss själva, andra människor, vår egen roll i världen? Vilken världsbild bär vi på? Vilken gudsbild?
Den hebreiska bibeln är full av ordlekar och finesser man inte ser när de översätts. Jonas korta predikan löd: Om fyrtio dagar skall Nineve förstöras. Ordet som används för förstöras kan också betyda att förvandlas. Med de orden blev Jona ändå en profet. Staden förvandlades trots att Jona inte ville. Hur det gick för honom själv får vi inte veta. Kanske är det själva poängen. Det handlar egentligen inte om Jona. Det handlar om oss. Hur tänker vi oss fortsättningen på historien?
Förstörelse eller förvandling?
Fördömelse eller förlåtelse?
COMING AROUND
And Jonah stalked
to his shaded seat
and waited for God
to come around
to his way of thinking.
And God is still waiting
for a host of Jonahs
in their comfortable houses
to come around
to His way of loving.
(Thomas John Carlisle)