Ord som ger liv. Ord som dödar.
Ord som bygger upp. Ord som river ner.
Ord som öppnar. Ord som stänger.
Ord är viktiga ting. Ord ska tas på allvar. Ibland finns det alldeles för många. Har alltid haft svårt för när saker som kan sägas med hundra ord sägs med tusen. Som om mängden skulle göra budskapet bättre. Jag tycker det är tvärtom.
Men jag älskar böcker fulla med ord. Viktiga ord. Ord som får mig att tänka. Ord som förvandlar.
Och så har vi Ordet med stort O. Jesus.
Joh. 1:1-5 I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.
Ibland undrar jag hur hans röst lät. Tonfallet. Lät hans röst som vem som helst eller kunde man ana? Hur pratade han om helt vardagliga saker, sådant som inte berättas om i evangelierna? När han vandrade runt med lärjungarna. När de åt. Han måste ju ha småpratat som alla andra gör. Det hade varit intressant att få tjuvlyssna lite!
Hur tänker vi Guds tonfall mot oss?
Det kan vara spännande att leva sig in i bibeltexter som om man var där men också att försöka flytta berättelsen till vår tid för att se vad som då händer. Jag tänker på Paulus omvändelse på vägen till Damaskus. Det står att han var en man som rasade av mordlust mot de kristna. Ingen trevlig typ alls! Man kan pröva att föreställa sig en nutida liknande person vilket kanske inte är så svårt. Det finns inte så få som rasar av mordlust mot de som är av ”fel” tro. Vad skrivs om dem i tidningen? Vad sägs i politiken? Vad säger du? Vad säger jag?
Över en sådan person skulle de flesta uttala sin fördömelse och avsky.
Vad säger Gud?
Apg 26:14-18 Vi föll alla till marken, och jag hörde en röst som sade till mig på hebreiska: ’Saul, Saul, varför förföljer du mig? Det går dig illa om du spjärnar emot.’ Jag sade: ’Vem är du, herre?’ Och Herren svarade: ’Jag är Jesus, den som du förföljer. Stig upp och stå på dina ben! Jag har visat mig för dig för att utse dig till min tjänare och till vittne om vad du har sett av mig och vad du kommer att få se av mig i framtiden, då jag räddar dig undan ditt eget folk och undan hedningarna. Till dem skall jag sända ut dig, för att du skall öppna deras ögon och vända dem från mörkret till ljuset och från Satans makt till Gud.
Tänk en stund på det Gud säger i denna text, lyssna, vilket tonfall hör du? Dömande eller barmhärtigt?
Inser vi överhuvudtaget hur oerhört radikalt detta blir om vi förlägger händelserna till nutid?
Förstår vi alls hur stor Guds barmhärtighet är?
Bibelns berättelser är inte till för fromma känslor i första hand. De är till för oss. Just i vår tid. Just i vårt liv.
Gud dömde inte Saul/Paulus. Han upprättade!
Stig upp och stå på dina ben!
Hör du rösten?
I Uppenbarelseboken finns en fascinerande bild. Johannes gråter över att ingen finns som kan öppna boken med sju sigill men så får han höra:
Upp 5:5 Gråt inte. Se, han har segrat, lejonet av Juda stam, skottet från Davids rot. Han kan öppna boken med dess sju sigill.”
Jaha, där är Jesus ett lejon, Han är nog inte så mild ändå!
Men så berättas det i nästa vers:
Och jag såg att mitt för tronen och de fyra varelserna och mitt för de äldste stod ett lamm, och det såg ut att ha blivit slaktat.
Lejonet visar sig vara ett lamm! Ett lamm som såg ut att vara slaktat.
Inget rytande lejon. Ett lamm. Den totalt utgivande kärleken som kunde säga till en sådan som Paulus:
Stig upp och stå på dina ben!
Hör du rösten?