Det var inte invånarna i Jerusalem som ropade Hosianna. Det var lärjungarna, det var folket som följde med på vandringen upp från Jeriko till påskfirandet i Jerusalem. De som sett och hört. De som undrat och funderat. Vem var han egentligen? Några var säkert bara nyfikna, några kanske sensationslystna, några berörda på djupet.
Strax utanför Jerusalem ordnade Jesus fram en åsna. Det märkliga var att det behövdes ett djur överhuvudtaget. De var ju snart var framme, ingen annan red på en åsna, alla gick till fots. Men det var väl just det.
Ingen annan red på en åsna.
Sak 9:9-10 Ropa ut din glädje, dotter Sion, jubla, dotter Jerusalem! Se, din konung kommer till dig. Rättfärdig är han, seger är honom given. I ringhet kommer han, ridande på en åsna, på en ung åsnehingst. Jag skall förinta alla stridsvagnar i Efraim, alla hästar i Jerusalem. Krigets vapen skall förintas. Han skall förkunna fred för folken, och hans välde skall nå från hav till hav,från floden till världens ände.
En åsna. Ett tecken.
I Lukas evangelium beskrivs hur Jesus berättade liknelsen om de tio punden strax innan vandringen upp till Jerusalem. Liknelsen som handlar om kungen som kommer tillbaka. Kanske gick folket och funderade på den berättelsen och på allt som de sett och hört Jesus säga och göra. Så fick de se honom sitta på en åsna. Inte underligt om orden från Sakarjas bok dök upp i deras tankar. Tänk om det ändå var så! Tänk om det var han som var kungen! Tänk om Gud äntligen återvänt till sitt folk med befrielse från allt förtryck!
Inte underligt att de börjar jubla med orden från psalm 118:
Detta är dagen då Herren grep in. Låt oss jubla och vara glada! Herre, hjälp oss! Herre, ge framgång! Välsignad den som kommer i Herrens namn!
Vem är han? undrade folket i Jerusalem när de hörde allt oväsen. Ja, vem är han egentligen?
Var det en glad dag för Jesus? Nej, det var nog inte det. Kanske red han in i staden med tårar i ögonen och gråten i halsen. Lukas berättar om hur Jesus när han kom närmare började gråta över Jerusalem.
Luk 19:41-44 Om du denna dag hade förstått, också du, vad som ger dig fred! Men nu är det fördolt för dig. Det skall komma en tid då du får se dina fiender bygga vallar runt dig och omringa dig och ansätta dig från alla håll. De skall slå dig och ditt folk till marken, och de skall inte lämna sten på sten, eftersom du inte förstod att tiden var inne för Guds besök.
Hur mycket gråter han över vår värld? Vår värld där makt och pengar styr. Vår värld som inte förstått vad frid och fred är.
Jag såg ett tecken i kyrkan idag. Ett barn som tog ett annat barn i handen för att ge stöd och trygghet.
Ett litet tecken?
Ett stort tecken!
Krigets vapen skall förintas. Han skall förkunna fred för folken, och hans välde skall nå från hav till hav, från floden till världens ände.
Jo, visst var han den som de väntade på, de som ropade Hosianna, fast på ett helt annat sätt. En kung i ett annorlunda rike. Det fredens rike som en gång ska komma synligt i full kraft. Det rike som ännu verkar i det fördolda men synligt för den som vill se.
Ibland i något så enkelt som ett barn som tar ett annat barn i hand. Så står de där tillsammans lite modigare.
Blir man lite modigare vågar man flyga lite högre. Flyger man lite högre ser man lite bättre. Ser man lite bättre ser man andra små händer som behöver någon som håller i dem. Stora händer också för den delen.
Barnsligt och naivt kanske, men när det finns så många händer som bara vill roffa åt sig, då talar händer som ger.
Då händer det något.
Ett tecken.
Ett annat rike.
Jes 41:13 Ty jag är Herren, din Gud, jag tar dig vid handen och säger till dig: Var inte rädd, jag hjälper dig.