Eld

Det finns många stora pampiga byggnader. Men lika fascinerad som man kan bli av det storslagna kan man bli av att plötsligt upptäcka en väldigt liten brandstation när man promenerar om kvällen i okända trakter. Till formen inte helt olik en kyrka med långskepp och torn. Byns betydligt större kyrka fanns för övrigt bara en liten bit längre bort längs vägen. Förutom formen har en brandstation och en kyrka en del gemensamt. Båda har med eld att göra. Brandkåren vill släcka. Kyrkan vill tända. Borde åtminstone vilja tända.

Luk. 12:49 Jag har kommit för att tända en eld på jorden. Om den ändå redan brann!

Kanske skulle vi be om mer av den eld som profeten Jeremia fick uppleva.

Jer 20:9 Men tänker jag: ”Jag bryr mig inte om honom, aldrig mer skall jag tala i hans namn”, då blir det i mitt bröst som brann där en eld, instängd i mitt innersta. Jag försöker stå emot men förmår det inte.

(Jeremia fick den otacksamma uppgiften att predika mot folket som lämnat rättfärdighetens och rättvisans väg. En oerhört plågsam uppgift och ändå, han kunde inte tiga på grund av elden inombords.)

Kanske drömmer vi om att gripas av den där elden, att få brinna för något; för rättvisa, jämlikhet, miljön, klimatet, för Gud.

(Frågan är om det går utan att betala ett pris. Jeremia fick betala ett oerhört högt pris. Livet blev inte enkelt. Ändå kunde han inte vara tyst. Elden brann.)

Det finns ju så mycket mörker. Utom oss. Inom oss. Kaos och oreda.

Redan i Bibelns andra vers anas ett hopp.

Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet.

Över det mörka vattnet, över kaosmakterna, svepte en gudsvind fram. En aning av något nytt. Mörkret är inte slutet. Det är en början.

Kung David beskriver Gud med poetiska ord:

2 Sam 22: 12-13 Han dolde sig i mörkrets tält, i molnens fuktiga massor. I glansen kring honom glödde gnistrande bränder.

(Så mörkt, kallt och fuktigt som november kan vara. Dagarna som aldrig blir ljusa.

Orden handlar säkert inte alls om norrländska novemberdagar. Jag tror man ändå får tänka att de gör det. Eller om andra slags mörker. Det märkliga är att där beskriver David hur det glöder av gnistrande bränder.

Är det så att ibland behövs mörkret för att vi ska upptäcka glöden? Är det där gudsvinden svävar? Är det där den smeker vår kind? Behövs mörkret för att elden ska tändas i hjärtat på riktigt? När vi vågar se in i andras och vårt eget mörker utan att försöka fly?

I Gud finns inget mörker men han finns i mörkret.

Kanske är det en del av kostnaden för att få del av Guds eld. Då kan man inte blunda för mörkret. Då kan man inte låtsas som om det inte finns. Då måste man möta det.)

(Och så händer det förunderliga. Någonting tänds.)

Kanske är kyrkan, trons gemenskap. som en inverterad brandstation. En plats där eldar kan tändas, där hjärtan blir varma.

Tänk på de två lärjungarna som sorgsna vandrade mot Emmaus. (Luk 24: 13-35). En främling slog följe med dem. På något märkligt sätt gjorde hans närvaro deras hjärtan brinnande. Senare förstod de varför. Det var ingen främling. Det var Jesus. Även när de inte förstod att det var han blev deras hjärtan varma. Någon lyssnade på deras sorg och besvikelse. Någon talade viktiga livgivande ord till dem.

 ”Stanna hos oss. Det börjar bli kväll och dagen är snart slut.” 

Ord av bön innan de ens visste vem han var.

Han stannade.

Om Gud ännu döljer sig i mörkrets tält kommer det en annan dag. En dag av ljus. Till dess möter oss Gud i såväl mörker som ljus. 

Det finns gnistrande bränder att värma sig vid. 

Det finns en eld som kan tända våra hjärtan.

Det finns en glödande kärlek.

(Idag är det domsöndagen. En dag då vi blir påminda om att mörkret inte är slutet. Om Gud ännu döljer sig i mörkrets tält kommer det en annan dag. En dag som bara är ljus. Till dess möter Gud oss i såväl mörker som ljus.

Upp. 21:3-5 Och från tronen hörde jag en stark röst som sade: ”Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta.” Och han som satt på tronen sade: ”Se, jag gör allting nytt.)