Det byggs för fullt i vår stad. Bostadshus, parkeringshus och så det som ska bli stadens stolthet; kulturhuset. Mitt i centrum där den gamla busstationen låg. Ska bli intressant att följa hur bygget fortskrider. Just nu är det mest en gigantisk grop och så en hög lyftkran där bredvid.
Det är något fascinerande med lyftkranar. Så höga att de nästan når upp till himlen. Så smala att man undrar om det inte är risk att de ska välta. Många tons motvikt behövs. Jag undrar hur det känns att sitta i den lilla hytten och styra den stora kranen. Lyfta riktigt tunga saker. Tror inte jag skulle våga. Skulle nog få svindel.
Den vackra himlen i bakgrunden fick tankarna att vandra iväg. Strävar vi efter att nå det himmelska, efter Gud, men precis som himlen är så högt över våra huvuden känns Gud ofta ouppnåelig. Eller bara långt borta. Kanske till och med frånvarande. Det skulle inte hjälpa att klättra upp i lyftkranen hur hög den än är. Kanske känns det mer som om vi är längst ner i gropen. Väldigt långt från det himmelska. Jag får påminna mig om orden ur Psaltaren:
Ps. 40:3-4 Han drog mig upp ur fördärvets grop, upp ur den djupa dyn. Han ställde mina fötter på klippan och gjorde mina steg fasta, han lade en ny sång i min mun, en lovsång till vår Gud.
På grund av influensan som slagit till har jag inte orkat göra så mycket i helgen mer än att läsa någon stund då och då. Två böcker jag läste i somras men som behövde en andra läsning för att budskapet skulle sjunka in. Två böcker fulla av vishet. “Spår av den osynlige” av Mikael Hallenius och “Att höra Gud” av Dallas Willard. Hur kan vi se spår av Guds rike här i världen? Hur kan vi höra Guds röst?
Kanske någon tycker det låter märkligt att man skulle kunna höra Guds röst. Men om Gud som skapat himmel och jord blivit människa som vi, varför skulle han inte tala med oss? Om Gud har skapat oss människor var och en måste Han vara det mest personliga av allt i hela universum. En person som vill ha gemenskap med andra personer. Gemenskap som innebär ett samtal.
Båda böckerna talar om att vandra med Gud i bön och bibelläsning. Vägar som kan göra att blicken klarnar. Gemenskapen djupnar. Sinnena skärps.
Idag är det Trettondagen. Ett gammalt namn på den är Epifania, “uppenbarelse”. Gud har uppenbarat sig för oss genom Jesus. Jag tror att han fortsätter att uppenbara sig för oss här och nu. Jag tror att Han fortsätter att tala till oss här och nu. En av texterna för idag säger:
Joh. 8:12 Jesus sade: “Jag är världens ljus. Den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus”.
Man ser vägen bättre när det är ljust.
Har tidigare skrivit om hur ett träd om hösten kan få mig att tänka på bön. Att utan förklädnad komma inför Gud. Lyftkranen fick mig också att tänka på bön men på ett annat sätt. Kranen har otroliga krafter, kan nästan flytta vad som helst. Den som sitter i styrhytten behöver inga starka krafter alls. Ändå fungerar det. Kanske är lyftkranen även en bild för Gud. Han kommer bokstavligen ner till oss. Vi behöver inte klättra. Han kan också bokstavligen lyfta oss upp ur de mörka djupen. Men framför allt vill han vara vår vän som är nära. Som talar till oss. Vi kanske bara behöver träna på att lyssna.
En av mina favoritbarnkörsånger är en påsksång. Texten tillsammans med den vackra melodin är så gripande. Handlar om den Gud som lyfter oss upp och öppnar himlen för oss.
Du lyfte min gråt emot himlen
När man berättar om korset, när jag hör om din död. Ja, då måste jag undra: Varför led du sån nöd? Var det kanske för gråten som jag gråter ibland? Eller var det för rädslan du nu tar i din hand?
Du lyfte min gråt emot himlen och rädslan fick vingar som flög långt, långt bort ifrån mig. Du öppnade himlen. När vi skrattar tillsammans då vet jag det var för mig.
När man berättar om graven, när jag hör: Du fick liv! Ja, då måste jag undra: Blev du verkligen min? Är det kanske för glädjen som nu finns inom mig? Var det kanske den gåvan som jag fick utav dig?
Du lyfte min gråt emot himlen och rädslan fick vingar som flög långt, långt bort ifrån mig. Du öppnade himlen. När vi skrattar tillsammans då vet jag det var för mig.
Den kommer jag att sjunga för mig själv varje gång jag ser en lyftkran.
Du öppnade himlen.
Tack Kristina!