En sten på en strand. Eller ett hjärta med sprickor, hack och en bit som lossnat. Ditt hjärta? Mitt hjärta? I verkligheten är stenhjärtat inte ens rosa, det är grått. Ännu värre.
Ett grått hjärta av sten med sprickor, hack och en bit som lossnat. Är det så det känns ibland? Hackigt och trasigt? Grått?
Man kan fundera på hur livet skulle se ut för att hjärtat skulle vara utan hack och bitar som lossnat. Sådär som man tänker sig att det borde vara. Sådär som man tänker sig att det är för andra. Lugnt och tryggt förmodligen. Men tanken smyger sig ändå in, hade det varit meningsfullt? Hade det varit utmanande och spännande?
Att leva innebär att utsätta sig. Att utsätta sig innebär att göra sig sårbar. Att vara sårbar innebär risken att bli sårad. Hack i hjärtat.
Vad är alternativet? Att aldrig våga, att aldrig ta chansen?
Det står i Bibeln att vi ska bevara vårt hjärta för därifrån utgår livet. Innebär det att skydda hjärtat från allt som kan såra? Eller innebär det att det går att leva skyddslöst? Om vi tar hand om hjärtat på rätt sätt?
Det står också i Bibeln att vi ska bevara Guds ord i våra hjärtan. Kanske är det vad det handlar om. Guds ord om en evig kärlek och barmhärtighet. Om vi lyssnar till de orden i vårt hjärta varje dag kanske vi vågar lite mer. Kanske får vi fler skråmor och hack men orden talar i vårt hjärta. Så att det inte blir ett stenhjärta.
Fil. 4:6 Bekymra er inte för något, utan låt Gud få veta alla era önskningar genom bön och åkallan med tacksägelse. Då ska Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus.
I verkligheten är det stenarna runt om som är tonade i rött. Kanske som en bild för att vi får vila i någonting större. Om än hjärtat känns alldeles grått och hackigt.
Kanske speciellt just då.
