Tankar

Gråa dagar och soliga dagar

En grå dag. Grå, kall och blöt. En sådan dag det varit ganska många av under en lång tid. En dag då man vill sitta i soffan. Äta kakor och godis.

I tisdags sken solen. Hela dagen. Även på onsdag.

En känsla av bortglömd glädje som kom tillbaka. Det är ju så här det ska kännas!

En tanke slog mig. Kan man bli så van vid det gråa och småtråkiga att man till sist tror att det är det normala, att det är så det ska vara? Man tappar bort solkänslan.

Kan det vara så på olika områden i livet?

Man går på i samma gamla vanliga hjulspår och märker inte att det blivit gråare. Inte förrän solen glimtar till och man inser skillnaden. Gråa dagar och soliga dagar.

Vädret kan man inte göra mycket åt. Det är som det är. 

Vad gör man med livets gråväder?

Igår såg jag en elev le för första gången. Idag såg jag en medmänniska ge en varm jacka till kvinnan som sitter på knä utanför Ica.

Ett leende och medmänsklighet.

Små solstunder.

Kanske får man ibland be om öppnade ögon för att kunna se solstunderna.

Kanske får man själv ibland ge solljus till någon som befinner sig i gråvädret.

Kanske måste man ibland själv välja solljuset. Det grå kan trots allt bli lite bekvämt. Man vet vad man har men inte vad man får. Ljus kan vara lite jobbigt. Lite avslöjande. Lite för mycket.

Det blev till sist en promenad idag, gråvädret till trots. En promenad medan skymningen föll. Gick samma gamla väg som jag gått så många gånger. Drabbades plötsligt av ett stort vemod när jag tänkte tillbaka på sommarens alla promenader då jag gått där och tittat på blommor och fjärilar. En stor saknad. En känsla av förlust. Som det kan kännas i livet ibland.

Kanske ska man inte vara rädd för den känslan. Kanske är det en känsla som visar att det grå inte är det normala. Kanske är det en känsla som så småningom visar vägen mot de soliga dagarna. 

Kanske ska man vara mer rädd för sluta känna vemod, att sluta längta. Sluta se det grå. Sluta se att det finns något mer.

Vill det sig riktigt illa kan man då få för sig att det grå är det det normala. Om man slutar känna. Om man slutar tänka. Om man bara följer med strömmen.

Känslan när solen åter sken från en blå himmel. En slags glädje i magen. 

Låt mig aldrig tappa bort minnet av den känslan.

Låt mig aldrig tro att det grå är det normala.

Låt mig aldrig sluta tro att det finns mer glädje.

Låt mig alltid få ana solen bakom molnen.

 

Lämna en kommentar om du vill!