Vi vill ofta att allt ska gå fort. Problem ska lösas direkt. Oftast fungerar det inte så.
Funderar på o
m det gör någon skillnad att tänka att förändring tar tid eller att tänka att jag ger förändringen tid?
Är tiden något som någon tar ifrån mig eller är tiden något som jag ger till någon?
Allt är inte alltid som vi vill att det ska vara. Kan gälla på livets alla områden. Längtan efter förändring. Från en dag till en annan märks inte mycket skillnad. Inte från vecka till vecka heller eller ens från månad till månad. Men se tillbaka ett år eller kanske mer, inte sällan har mycket hänt. Man ser inte förändringen i det korta perspektivet, bara i det långa.
Tror att i Bibeln finns det många lärdomar att hämta. Det tycks som att viktiga saker behöver tid, ibland mycket tid. Stora händelser hände inte bara helt plötsligt utan föregicks av en lång förberedelsetid. Tänk på Bibelns huvudperson Jesus. Han var bara offentligt verksam i tre år. Var det inte slöseri med tid att han inte trädde fram förrän i 30-årsåldern? Eller behövdes all den tiden som förberedelse för det stora uppdraget?
Abraham fick löftet om en son. Åren gick. Borde inte Gud infria sina löften lite snabbare? Hur ofta tänker vi inte så?
David besegrade Goliat, hände det bara så där helt plötsligt? Eller var tiden innan, då han vaktade fåren och skyddade dem mot vilddjur hans förberedelsetid, hans tid för förändring?
Omständigheter behöver förändras. Vi behöver förändras. Förändring behöver tid. Vi kan välja att ge den förändringen tid. Viktiga saker behöver tid.
Vad händer med den som väntar? Vad händer när vi ger förändringen tid?
Kanske är det då som våra rötter växer sig djupare. Som när man planterar en buske eller ett träd. Ibland märks inte mycket på flera år. I alla fall inte ovan jord. Ändå händer något. Plötsligt blommar det. Planterade en gång ett plommonträd. Väntade och väntade. Efter 4 år blommade det för första gången. Något hände under dessa år.
Var låter vi våra rötter växa? Var finns den goda jorden?
Jer 17:7-9 Men välsignad är den som litar till Herren och har Herren till sin trygghet. Han är som ett träd planterat vid vatten som sträcker sina rötter till bäcken. Det fruktar inte om hetta kommer, dess löv är alltid gröna. Det oroas inte under torra år, och det slutar aldrig att bära frukt.
När ingenting tycks hända kanske det i själva verket händer väldigt mycket. Under ytan. En dag kommer blommorna.
Det finns tröst i detta. Tröst i att viktiga saker tar tid. Allt måste inte gå fort. Varaktiga förändringar behöver rotas.
Och kanske kan det vara så att när vi ger tid så inser vi att det är då vi får tid.