Kanske alla liv har sina smärtpunkter. Ensamhet, sjukdom, lidande, sorg, saknad, svek, besvikelse, längtan… Listan fortsätter…
Var finns Gud i detta?
Vi ber ”Ske din vilja så som i himlen så ock på jorden”. I himlen sker Guds vilja till fullo. Ingen ondska finns längre kvar. Ingen smärta i kropp och själ. Gud vill inte det onda men…
Varför griper Gud inte in när det gör som ondast?
De människor som har mest att säga tycks vara de som gått igenom stora lidanden. Varför?
Handlar det om vad vi gör med smärtpunkterna, vad vi låter Gud göra med oss? Vill Gud lära oss att förtrösta på honom när allt annat faller? När inget annat finns kvar? Vill jag låta honom lära mig det?
Jes 43:2 Om du går genom vatten är jag med dig, eller genom strömmar så ska de inte dränka dig. Om du går genom eld ska du inte bli svedd, lågan ska inte bränna dig. För jag är Herren din Gud, Israels Helige, din Frälsare.
Kan man lära sig att förtrösta på Gud när allt fungerar? För att veta att strömmarna inte ska dränka mig kanske jag behöver befinna mig mitt i dem?
Ibland kanske vi glömmer bort att Bibelns hjältar inte levde problemfria liv utan svårigheter. Till och med Josef och Maria fick fly med sitt barn. Människor både då och nu dödas för sin tro. Är det ett misslyckande eller tecken på att Gud inte bryr sig? Jag tror inte det.
Kanske har vi ibland har ett för kort perspektiv som gör livet svårt att förstå. Om allt bara handlar om här och nu är livet outhärdligt med allt lidande långt borta och nära. Om vi tar med Himlen i beräkningen blir det lättare att förstå. Det finns en framtid och ett hopp där allt lidande för alltid är borta.
2 Kor 1:3-5 Han tröstar oss i all vår nöd så att vi kan trösta dem som är i nöd med den tröst vi själva får av Gud.
Gud ger oss tröst som vi kan få ge vidare.
Kanske kan smärtpunkterna få bli mötesplatser där Gud möter oss på ett djupare sätt? Ibland möter Han oss med ett konkret helande, något vi alltid får be om och en möjlighet vi inte får glömma bort. Om bönesvaret ändå dröjer är Gud lika nära ändå, älskar oss lika mycket ändå.
Korset, Guds egen smärtpunkt, blev mötesplatsen mellan Himmel och jord, mellan Gud och människa. Inte ens Jesus, Guds egen son undkom lidandet. Han gick rakt igenom det för vår skull. Han bar all vår skuld och smärta. Korset öppnar Guds famn för oss. Korset öppnar vägen till himlen för oss.
Det finns många bilder av Himlen. En plats för läkedom är en av dem.
Upp 22. 1-3 Och han visade mig en flod med livets vatten, klar som kristall, som går ut från Guds och Lammets tron. Mitt på stadens gata, på båda sidor om floden, står livets träd. Det bär frukt tolv gånger, varje månad ger det sin frukt, och trädets löv ger läkedom åt folken. Och ingen förbannelse ska finnas mer. Guds och Lammets tron ska stå i staden, och hans tjänare ska tjäna honom.
Och nog tror jag Gud har lite humor också.
Mal. 4:2 Men för er som vördar mitt namn ska rättfärdighetens sol gå upp med läkedom under sina vingar[. Då ska ni komma ut och hoppa likt kalvar som släpps ur sitt bås.
Det blir en syn att skåda!