Kyrkoåret / Tankar / Tro

Härlighet

Trotsade kylan imorse, gick en promenad. Nästan smärtsamt vackert med pastellfärgad himmel och gnistrande kritvit snö. Som att traska omkring i det vackraste av julkort. Det är märkligt att det riktigt vackra på något sätt är både ljuvligt och smärtsamt.

Såg ett omtumlande naturprogram på TV igår. “Attenborough och massutrotningen.” Tillståndet för djur och växter i världen är inte bra. Många, verkligen många arter hotas av utrotning. Naturen skövlas. Djur dödas i stora mängder för snöd vinnings skull. Miljöförstöring. Klimatförändringar. Att se programmet var smärtsamt.

För mig blev det en nästan övertydlig illustration till vad jag tror att Bibelns tre första kapitel handlar om. Vår gudagivna uppgift att bruka och vårda naturen har på många sätt fullständigt spårat ur. Människan väljer sitt eget bästa istället för det gemensammas bästa. Det är verkligen en kunskap på både gott och ont vi har valt. Gott för några, ont för väldigt många. Djurarter balanserar på utrotningens gräns på grund av människors girighet, på grund av att människor tror att ett djur som till exempel myrkott har fjäll som kan bota de flesta sjukdomar när fjällen i själva verket består av samma ämne som våra naglar.

Det är lätt att tänka att andra människor är giriga, godtrogna, rent ut utav onda. Men ibland tänker jag att vi är grundlurade allihop. Hur mycket av det vi satsar tid och pengar på är viktigt på riktigt? Hur ofta äter vi inte av kunskapens träd?

Att åka till stränder på andra sidan jordklotet, gör det oss verkligen lyckligare? Att renovera bara för att köket råkar ha fel färg, är det hållbart? Hur mycket bryr vi oss om miljön och klimatet egentligen? Det är lätt att dela artiklar och kloka ord på Facebook men vilka konkreta handlingar gör vi?

Jag frågar lika mycket mig själv som alla andra och har svårt att samtidigt härbärgera känslan av det otroligt vackra i naturen som vetskapen om hur illa ställt det är på många håll. Och hur ska jag förhålla mig till mitt eget ansvar?

Imorgon är det trettondagen. Den har en väldigt from rubrik. “Guds härlighet i Kristus”. Men om än orden är fromma har jag kommit fram till att jag tycker att det är väldigt vackra ord.

Härlighet kan stå för ära och makt men också tyngd i både bokstavlig och bildlig bemärkelse.

Vad har det med naturen och miljön att göra?

Jo, jag tror att i det kristna budskapet finns ett hopp med tyngd bakom orden. Ett trotsigt hopp som ser längre och bortom. Som vet att det inte är kört utan att det är värt att kämpa. Ett hopp som inte handlar om att när jorden går under så ska vi transporteras till någon slags himmel någonstans. Det är en obiblisk idé som nästlat sig in från grekiskt tänkande. Istället handlar det om att allt en dag ska skapas nytt. Himmel och jord ska bli ett. Allt ska uppstå till nytt liv. Skapelsen fullkomnas till att bli det den var tänkt att vara. Det är motivationen till att inte ge upp utan att istället ta sitt ansvar. Peter Halldorf uttrycker det så tydligt:

Det är hoppet om ett slutligt genombrott för hela skapelsen som motiverar till att leva ansvarsfullt i den här världen. En blick som bevarar vördnaden för allt skapat och som inte upphör att förundras över Guds trofasthet, ger mod och kraft till den avhållsamhet som sätter gränser för det egna begäret och gör hjärtat mjukt.

(ur P Halldorf Därför sörjer jorden)

Jag tror att det är något av Guds härlighet som denna vackra vinterdag vittnar om. Jag tror också att den plats där Guds härlighet visade sig allra tydligast var på påskdagens morgon vid den tomma graven. Jag tror att det var då genombrottet började. Jag tror att vi alla är kallade att låta det hoppet som väcktes den morgonen leda oss i våra val i stort och smått.

“Jesus’s resurrection is the beginning of God’s new project not to snatch people away from earth to heaven but to colonize earth with the life of heaven. That, after all, is what the Lord’s Prayer is about.”

(ur N T Wright Surprised by Hope)

Det är fascinerande att höra havsisen knaka och smälla när det börjar gå mot vår. Lite läskigt också. Det är så starka krafter i rörelse. Något av den känslan skulle jag vilja bära med mig när det känns svårt att få verkligheten och hoppet att gå ihop. Lyssna efter de där smällarna som vittnar om en kraft med tyngd bakom orden som får isen att spricka. En föraning om vårens ankomst.

Guds härlighet i Kristus.

Uppståndelse.

Genombrott.

image_printskriv ut

Lämna en kommentar om du vill!