Advent / Kyrkoåret / Tankar

Vägar i ödemarken

Det var inte roligt att upptäcka att skogen blivit avverkad. Den lilla skogsbäcken liknade mest ett dike. Karljohansvamparna kommer inte att växa här igen på många år. Inte kantarellerna heller. Skogsvägen där jag brukat vandra då och då omsluten av tät skog finns visserligen kvar men all skönhet är borta. Naket, kalt, avklätt. Den större vägen jag ofta cyklar på var inte heller sig lik. Det var som att magin var borta.

Jag förstår att man måste avverka skog. I vår stad byggs ett fantastiskt och unikt kulturhus i trä. Väldigt många träd har behövts för att bygga detta fina hus. För att ge plats till den nya stora fabriken som ska ge så många jobb till trakten har man avverkat 40 000 träd. Själv bor jag i ett trähus.

Sara kulturhus

Men ändå är kalhyggen en bra bild för hur livet kan vara. När allt det som gett glädje och liv försvinner. Kanske som många upplever det just nu. Naket, kalt, avklätt.

Ensam på ett kalhygge.

Tredje advent har rubriken Bana väg för Herren. Texterna handlar om Johannes Döparen, en predikant ute i ödemarken. Inget glatt “feel good”-budskap, nej ett budskap om omvändelse. Om att dela med sig, att inte hålla hårt i sitt eget. Ett budskap om att ha rätt fokuspunkt för sitt liv. Så kärvt för maktens män att höra att det ledde till fängelse och död för Johannes.

Kanske har kalhyggena eller ödemarken också ett kärvt budskap till oss, att mycket av vår trygghet är en falsk trygghet. Vem av oss trodde för ett år sedan att allt inom kort skulle förändras så radikalt av något så lite som ett virus? Vem trodde för inte särskilt många år sedan att klimatet skulle kunna förändras så snabbt? Vi vill ju helst bara fortsätta leva som vanligt.

Det är så mycket som kan falla på så kort tid.

För snart tre år sedan stod jag vid ett kalhygge och funderade på saker som fallit. Då dök ett bibelord upp i mobilen som av en händelse.

Jes 43:19 “Nu gör jag något nytt. Det spirar redan, märker ni det inte? Jag gör en väg genom öknen, stigar i ödemarken.” 

Om kalhyggen och ödemarken kan kalla oss till omvändelse och omprioriteringar så kan de också påminna oss om att det finns nya vägar där man minst anar det. Kanske just i ödemarken.

Då, för snart tre år sedan, hittade jag en bikupa på ett kalhygge. Det kändes väldigt märkligt men där stod den, långt ute i ödemarken, full av liv. Och just i det ögonblicket insåg jag att det jag trodde var ett kalhygge faktiskt var en skogsplantering.

Vet inte mycket om biodling men har förstått att bin är väldigt viktiga för växtligheten. Någon hade placerat ut denna bikupa för naturens bästa. För tillväxten. Återväxten.

På något sätt blev det en slags predikan. Där i ödemarken, där träd huggits ner stod en bikupa. Röd och fin. Där man minst väntade det.

Borttagna träd kan göra att man ser lite längre bort. Ser andra saker.  En del behöver tas bort. Andra försvinner fast man inte vill. Man tvingas att reflektera över det man trodde var självklart som inte längre är det.

För mig blev bikupan en bild av att det finns hopp där man minst anar det. Gud skapar nytt även på ett kalhygge. Han har lovat att göra stigar i ödemarken.

Denna jul kommer att bli annorlunda för många men budskapet kommer att vara detsamma. Julens budskap är ett ett budskap om ljus och hopp i mörkret. Ett budskap om att Gud dyker upp på de mest oväntade, ibland ödsliga platser.

Kanske speciellt där.

Kanske speciellt denna jul.

Jes 9:1 Men natten skall vika där ångest nu råder.

Luk 1:79 Han skall komma ner till oss från höjden, en soluppgång för dem som är i mörkret och i dödens skugga, och styra våra fötter in på fredens väg.

One Comment

  1. Så fint skrivet! Fastnade särskilt för: ”Och just i det ögonblicket insåg jag att det jag trodde var ett kalhygge faktiskt var en skogsplantering”. Tänkvärt!

Lämna en kommentar om du vill!