Tankar / Tro

Vattenfall

Det är något mäktigt med vattenfall. Dånet som hörs på långt håll. Vattnet som skummar. Kraften.

Hasade mig nerför den snötäckta branta backen. Vill man komma nära får man anstränga sig lite. Tränga sig fram mellan snötäckta grenar. Gå med försiktiga, trevande steg när det inte syns vad som finns under snön. Sedan kan man stå vid fallets fot och omslutas av bruset. Förundras över naturens krafter. Glad att man står stadigt på stranden.

Brusande vatten får mig ofta att tänka på orden från psalm 42:

Djup ropar till djup vid bruset av dina vattenfall.

Egentligen har jag nog aldrig riktigt förstått vad de orden handlar om. Det gör inte så mycket. Det är en av de saker som gör det så fascinerande att läsa Bibeln. Det man inte förstår. Det som gör att man måste fundera, söka djupare. Ibland tänker jag att Bibeln är en slags livets arbetsbok eller kanske en bok att brottas med.

Det här vattenfallet ligger för övrigt alldeles nära en guldgruva. Det krävs mycket arbete och ansträngning för att få upp guldet ur marken och sedan utvinna det rena guldet. Så kan det vara med Bibeln. Ju mer man gräver desto mer finner man. Man får bara låta det ta lite tid.

Djupen som ropar till varandra. Samma djup som nämns redan i Bibelns andra vers. Kaos, oordning, mörker. Ur de djupa vattnen räddades Israels folk vid Exodus, uttåget ur Egypten. De djupa vattnen är farlighet, kaos, dom, död. Torra land är räddning, frälsning.

Vad ropar djupen till varandra om?

Oro, förtvivlan, hopplöshet, ovisshet? Kanske vanliga vardagsbekymner?

Står det strömmande vattnet för något annat än de djupa vattnen?

Vad hör vi inom oss där vid vattenfallets fot?

Kanske något om vatten som ger liv och hopp? Kanske något om kraft och styrka?

Kanske något om ett annat guld än det i gruvan i fallets närhet?

Kanske hör vi något om Gud själv.

Kanske hör vi honom.

Gud.

image_printskriv ut

Lämna en kommentar om du vill!