skapelsen / Tankar / Tro

Förundran

Några har sagt att vi lever i en avförtrollad värld.
Jag gick en stillsam skogspromenad. Förtrollande vackert.

Några har sagt att man inte kan se Gud i naturen.
Jag såg många små gudspärlor i skogen.

Kanske ser man det man vill se. Kanske vill somliga leva i en avförtrollad värld. Kanske känns det säkrast så.

I en förtrollad värld kan oväntade saker hända. Någon radikalt annorlunda kan plötsligt viska i vårt öra: ”Se dig omkring! Se de små pärlorna på marken! Förstår du vad de betyder?”

Kanske kan man använda ordet förundran istället för förtrollning. Att förundras över detta förunderliga som kallas livet. Allt det vackra och sköna.

Och ändå finns de som säger att det inte finns något att förundras över. Allt är bara kemi och fysik. Vilken dyster världsbild!


När jag var barn brukade jag lyssna på sommarlovsföljetongen som gick på radion varje morgon. Särskilt förtjust var jag i berättelser som gick bortom verkligheten. Jag kan fortfarande återuppleva känslan av att sitta på trappen till sommarstugan och lyssna till berättelsen om Bilbo av Tolkien eller ”Tordyveln flyger i skymningen” av Maria Gripe.

Nuförtiden tänker jag att tron är det som kan fylla mig med en liknande känsla. Känslan av att det finns något bortom det vi ser med våra ögon. Bortom det vi hör med våra öron. Något som är verkligare än allt annat, ja som är verkligheten själv. Någon som är mig närmare än allt annat. Någon som trots sin annorlundahet faktiskt kan tala till mig.

Några tänker sig Gud som något inomvärldsligt. Någon som är som vi människor, bara lite mer av allt. Eller kanske bara en projektion av mänskligt önsketänkande.

Andra tänker sig en utomvärldslig Gud. En Gud som inte är en uppförstorad mänsklig idealbild utan något radikalt annorlunda. Och just i detta att vara av ett helt annat slag och obegränsad av vår värld kunna vara oss närmare än vi kan förstå.

Som till och med själv vandrat på vår jord. Det får tanken att svindla mer än alla fantasyböcker jag läst och hört.

Kanske är förundran en bristvara i vår tid. Jag vet inte om det hänger ihop men jag tänker det ibland när jag läser folks kommentarer på Facebook inte minst i religiösa frågor. Människor är så arga. Människor är så dömande. Så övertygade om sin egen förträfflighet och rättlärighet. Det får mig att undra, dessa som skriver allt som gör mig så trött, har de någon gång verkligen gripits av förundran?

Har de någon gång vågat släppa taget? Vågat vila i den hand som bär världen? Vågat lita på att det inte är vi som bär Gud utan Gud som bär oss?

Kanske har jag fel som tänker att brist på förundran och inskränkthet hänger ihop. Jag tror ändå att vi mår bra av att låta oss förundras. Kanske möter vi oss själva på ett nytt sätt. Kanske möter vi till och med Gud.

Jag tror jag ska gå en stillsam promenad imorgon också.

image_printskriv ut

Lämna en kommentar om du vill!