Kyrkoåret / Tankar / Tro

Speglingar

En alldeles speciell känsla när mörkret faller medan solen fortfarande färgar himlen rosa, när himmel och hav blir ett. Spegelbilder.

Tänk om vi på samma sätt kunde spegla sanningen och godheten med våra liv. Även när mörkret faller. Kanske som mest just då.

Kyrkoårets tema denna helg är tro och liv. Det slog mig precis att det är underrubriken på denna blogg; Kristinas tankar om tro och liv. Det som jag vill skriva om. Tron som hänger ihop med livet. Livet som hänger ihop med tron. Att de ska spegla varandra. Vara en helhet. En helande helhet.

Flera av helgens bibeltexter handlar om när tro och liv inte hänger ihop. Ord och handling som inte är ett. Bakom de fina fasaderna bara tomhet. Ingen botten.

Jag tänker på en människa jag mötte. En person jag vet vandrat länge och i nära gemenskap med Gud. Det var något särskilt med blicken. En slags himmelsk spegling man inte kan ta sig, bara få. En blick som ser andra mer än sig själv. En blick som ser med Guds ögon. En hel människa.

Jag tänker på människor där verkligheten visat sig vara något annat än skenet. Man far illa av sådant.

Men försöker vi inte alla ibland vara något annat vi är? För syns skull? För att dölja tomheten?

En person i min gymnasieklass spelade in en LP-skiva. (Det var verkligen länge sedan!) Jag var så imponerad av hon aldrig nämnde det med ett endaste ord. Tänk att få vara så fri från behovet av att att framhäva sig själv! Jag hade inte klarat det. Förmodligen hade jag inte ens tyckt att det handlade om att framhäva mig själv att berätta en sådan sak. Man vill vara duktig och beundransvärd i andras ögon. Men vad speglar man då?

Helgens texter handlar om vad som är viktigt:

Låt mig slippa höra dina psalmer, jag vill inte höra ditt strängaspel! Men låt rätten välla fram som vatten och rättfärdighet som en outsinlig ström. (Amos 5:23-24)

Den som är störst bland er ska vara de de andras tjänare. Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig skall bli upphöjd. (Matt 23:11-12)

Läste ett citat i veckan som någon delat på Facebook. Det löd ungefär så här: Behöver det sägas? Behöver det sägas av dig? Behöver det sägas på sociala medier?

Jag behöver i alla fall ställa mig de frågorna ibland. Det finns en lockelse i att vilja framstå som klok, smart och rolig. Gärna dela någon lite djupsinnig artikel också. Ibland är det helt rätt att göra det. Ibland helt fel.

Söker jag bara min egen ära?

Jag tror att det är sant att vi är skapade till Guds avbilder. Jag tror att det har en mycket djupare och större betydelse än vi förstått. Jag tror också att en del i att vara Guds avbilder är att bruka och vårda jorden (1 Mos. 2:15) Ta hand om varandra. Se varandra. Hjälpa varandra. Spegla himlen på jorden. Låta rätten flöda fram likt floden som rann upp i Eden. Floden vars vatten delade sig i fyra armar. Fyra väderstreck. Hela jorden.

Om all energi som läggs på självbespegling lades på att spegla godhet och sanning istället. Vad skulle då hända?

Det finns så mycket mörker i världen. Både nära och långt borta.

Det behövs så många himlaspeglar.

Det blev mörkare och mörkare men vattnet glimmade ändå. Jag som egentligen är mörkrädd var inte rädd. Jag tittade på de vackra speglingarna.

Att få spegla himlen mer än mig själv. Att insidan och utsidan ska hänga ihop.

Tro och liv. Liv och tro.

Ord och handling.

Himmel och jord.

Himlaspegel.

image_printskriv ut

One Comment

Lämna en kommentar om du vill!