Tankar / Tro

Vingar

Tog jag morgonrodnadens vingar, gick jag till vila ytterst i havet, skulle du nå mig även där och gripa mig med din hand. Om jag säger: Mörker må täcka mig, ljuset omkring mig bli natt, så är inte mörkret mörkt för dig, natten är ljus som dagen, själva mörkret är ljus. (Ps 139:9-12)

Men för er som fruktar mitt namn skall rättfärdighetens sol gå upp, och dess vingar skall ge läkedom. Då skall ni slippa ut, som kesande kalvar ur kätten. (Mal. 4:2)

Jag har aldrig reflekterat över att solen och morgonrodnaden skulle ha vingar. Så blev jag påmind om versen från Malaki om rättfärdighetens sol vars vingar ska ge läkedom. Insåg plötsligt att jag tagit bilder då solen faktiskt hade vingar. Det var visserligen inte morgonrodnaden utan aftonrodnaden men ändå! Jag vet inte vad fenomenet berodde på men när jag såg solnedgången tänkte jag att det såg ut som stora änglavingar. Annorlunda och vackert.

Orden från Malaki ledde vidare till Psaltaren.

Psalm 139 är en poetisk pärla. Tanken svindlar när man inser att orden är 3000 år gamla. Språket är så vackert. Bilderna så talande.

Själva mörkret är ljus. Kanske som en norrländsk sommarnatt.

Med morgonrodnadens vingar skulle man kunna flyga långt långt bort men vart skulle jag komma undan din närhet?

Så är det de där verserna som man ibland hoppas över. De verser man helst vill slippa.

Döda de onda, Gud! Låt mördarna försvinna, de som trotsar dig med sina ränker och fåfängt höjer sin röst mot dig. Skulle jag inte hata dem som hatar dig, Herre, och avsky dem som reser sig mot dig? Jag hatar dem med glödande hat, mina fiender har de blivit.

Kan det vara så att när man begrundat Guds oerhörda godhet, storhet och hans närvaro blir kontrasten mot hur världen ser ut nästan outhärdlig? Är det så att tanken på hur det skulle kunna vara, hur det borde vara, kan väcka en helig vrede över ondskan som tycks regera? Onda människor, onda system, egoism i stort och smått. Inte så att vi ska hata, det tror jag inte är meningen men verkligen gripas på djupet av viljan att stå emot orättfärdigheten för att använda ett fromt ord. Det som går emot det goda och sanna.

Borde vi kanske lära av kung David och våga komma med sådana känslor och böner inför Gud? Kanske är det vad världen behöver? Kanske är det vad vi behöver?

Att verkligen beröras. Gripas.

David fortsätter:

Rannsaka mig, Gud, och känn mina tankar, pröva mig och känn min oro, se om min väg för bort från dig, och led mig på den eviga vägen.

Vart är jag på väg? Leder vägen rätt eller fel? När jag inte själv vet vad som döljer sig i mitt inre, Gud visa mig!

Vingar är en poetisk och vacker bild. Den påminner om frihet men också om trygghet. Som livet i Gud. Närhet och frihet.

Vad låter vi den närheten och friheten göra med oss?

En sångtext av Tomas Boström:

Flyg min fågel, flyg dig fri, flyg dit vinden för dig. Tag till sällskap fantasin, och allting som berör dig. Flyg så lyhörd som du kan, och så lättrörd som du vågar. Flyg dig hungrig, ät dig mätt. Flyg dig törstig, vila, vid vilda fåglars källa.

Lyssna på den här.

image_printskriv ut

Lämna en kommentar om du vill!