Kyrkoåret / Påsk / Tankar

Staden på berget

I början på 1600-talet emigrerade puritaner från England till Amerika för att fritt få utöva sin religion. Resan över Atlanten såg de som sin vandring genom Röda havet. Likt Israels folk reste de mot det nya landet som flöt av mjölk och honung. Innan avresan 1630 från Southampton med skeppet Arbella höll ledaren John Winthrop en predikan som som långt efteråt påverkat en hel nations självbild. Han talade om hur emigranterna skulle leva i det nya landet, att det var viktigt för dem att leva ett osjälviskt och gudfruktigt liv. De skulle vara “as a city upon a hill“. Världens ögon skulle vara riktade mot dem om de misslyckades och då skulle Gud ta sin hand ifrån dem.

Mer än 300 år sedan plockade amerikanska historiker och politiker fram dessa ord och förvandlade det som från början var varningens ord till att bli en slags profetia om Amerikas storhet som “staden på berget” som alla ska se upp till. Ett land som fått för sig ha en särskild kallelse i världen som ett ljus för andra nationer. Sedan 1960-talet har många av amerikanska presidenter använt just dessa ord om “the city on the hill ” i sina tal och Winthrops predikan ses som något fundamentalt grundläggande i USA:s historia och en viktig del av den amerikanska självbilden. Ronald Reagan talade till och med om “the shining city on the hill”.

Jag tycker det är en intressant berättelse på flera sätt. Dels hur ett bibelord kan vandra ut ur sin kontext och bli till något helt annat än den ursprungliga meningen var. Samtidigt är det värt att fundera på ordens makt, att något någon säger eller skriver kan få en betydelse den som yttrar orden inte har den ringaste aning om. Inte kunde John Winthrop förutse att hans ord skulle användas av världens mäktigaste män mer än 300 år senare.

Ordens ursprung är i Jesu bergspredikan i Matteus 5:e kapitel.

Ni är världens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas, och när man tänder en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset. På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen.

Kanske vill alla lysa på något sätt. Jag kan förstå att man vill se sig själv, sitt land eller sitt sammanhang som den lysande staden på berget. Frågan är kanske hur man sprider sitt ljus, på vad eller på vem man lyser?

Denna helgs tema är Påskens vittnen. Ett vittne, någon som kan sprida ljus över det som är oklart, det som behöver klargöras. Evangelietexten från Johannes 20 handlar om Tomas, han som kallas tvivlaren. Det är ju lite spännande för han var egentligen inget påskvittne. Han var inte med när Jesus kom till lärjungarna för första gången efter uppståndelsen. Lärjungarna som gömde sig av rädsla. Tomas trodde inte riktigt på de andras vittnesbörd. Inte konstigt att det kan kännas obegripligt för oss att förstå när inte ens Tomas kunde tro. Han som ändå fått höra om uppståndelsen av dem som varit ögonvittnen, av människor som var hans bästa vänner. Han ville känna och se själv.

Men så kommer Jesus tillbaka en vecka senare och då är Tomas där. Jesus säger till honom: Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!

Igår slog det mig för första gången att Tomas faktiskt aldrig rörde vid Jesus. Det är så lätt att läsa in saker som inte står i texten och utan att man märker det har man gjort om hela berättelsen. Kanske till och med missat poängen.

Mötet var nog för Tomas. För en del blir mötet så starkt så det behövs inga fysiska bevis. Ändå fick han erbjudandet att känna, att röra.

Det finns många olika vägar till mötet med den uppståndne. Det finns många olika sätt att möta honom. Ibland kanske man inte förstår förrän i efterhand att det var honom man mötte.

Den viktigaste staden på berget i Bibeln är Jerusalem. Där på Sions berg fanns Guds tempel där himmel och jord möttes. Där människorna mötte Gud. Den viktigaste platsen av alla.

Så mycket poesi och så många profetior i Bibeln handlar om Jerusalem både bokstavligen och bildligen. Gud vredgas när Jerusalem inte är den stad på berget hon är kallad att vara samtidigt som Hans kärlek beskrivs med överväldigande starka ord.

Ord av tröst för framtiden handlar inte sällan om Jerusalem som en bild för hoppet som kommer att segra till slut. Staden på berget ska än en gång bli det hon var tänkt att vara. Precis som vi också en gång till fullo kommer att bli de vi är tänkta att vara.

Kanske är följande att ta ett bibelord ur sitt sammanhang men jag tar risken. I Sakarja 8 handlar orden i sin ursprungliga kontext om att Jerusalem skulle byggas upp när Israels folk återvände från fångenskapen i Babylon. Så skedde också så på sätt är orden redan uppfyllda. Samtidigt kan profeternas ord tolkas som att de har flera uppfyllelser på olika nivåer. Nya testamentets författare gör ofta intressanta, snudd på halsbrytande nytolkningar av texter i Gamla testamentet.

Hur som helst så står det några riktigt intressanta ord i Sakarja 8:4-6. Även om det är att ta ord ur sitt sammanhang vill jag tro att det här är ord som inte bara handlar om Jerusalem för 2500 år sedan utan att det är ord av hopp till hela vår värld just nu. Ord av hopp till alla städer, stora som små. Varenda liten by och avkrok. Alla får vi bo i staden på berget. Staden med gator fyllda av liv.

säger Herren Sebaot: Åter skall gamla män och kvinnor sitta på torgen i Jerusalem, alla med käpp i handen, så gamla är de. Stadens gator och torg skall fyllas av lekande barn. Så säger Herren Sebaot: Om de som är kvar av folket tror att detta är omöjligt i kommande dagar, är det därför omöjligt för mig?

image_printskriv ut

Kommentera