Kyrkoåret / Påsk / Tankar

På tröskeln

Att stå på tröskeln. Vänta i farstun. Att ha lämnat någon välkänt bakom sig och nu befinna sig på väg in i något okänt. Att inte ens veta hur lång tid det kommer att ta. Med ett fint ord kan man kalla det att befinna sig i ett liminalt tillstånd. En övergångsfas mellan det kända och det okända. En flygplats kan sägas vara en liminal plats. Ingen plats där man bosätter sig. En plats man passerar på väg någon annanstans. Ingen plats man känner sig hemma på. Det är inte heller meningen.

Olika religiösa ceremonier och ritualer kan sägas vara liminala tillstånd. Ett bröllop till exempel. Man har lämnat det gamla livet bakom sig men det nya har inte riktigt börjat än. Själva övergångsfasen är något helt annat än både det som varit och det som kommer. Man klär sig i andra kläder. Man beter sig på ett annat sätt än man vanligtvis gör. Andra regler gäller. Samma sak med en begravning. Också en slags övergångsfas med sina ritualer. Mitt emellan det som var en människas liv och den kommande tiden utan den människans närvaro.

Man kan inte vara helt säker på hur det kommer att bli.

Men man är på väg.

Just nu känns det som om hela världen befinner sig i ett liminalt tillstånd. Vi vet hur det var innan men ingen vet egentligen någonting alls om hur det kommer att bli sedan. Man kan bara gissa. Man kan bara hoppas. Man vill inte förbli i detta ovissa tillstånd.

Vi går mot påsk. Om en vecka firar vi uppståndelsens dag. Segerns dag. Ibland tänker jag att vi borde predika uppståndelsen mer än vi gör. Att döden inte är slutet. Att hoppet inte är ute. Det kommer en uppståndelsens dag. Nu, kanske mer än någonsin, behöver vi påminna oss om att det inte bara är vackra fromma ord utan en faktiskt fysisk verklighet som väntar. Det är ett hopp med sådan kraft att döden inte längre är något att vara rädd för.

1 Kor. 15:55 Döden är uppslukad och segern är vunnen. Död, var är din seger? Död, var är din udd?

En vanlig kristen tanke är “redan nu, ännu inte”. Guds rike har brutit in i vår värld. Uppståndelsens oerhörda kraft finns redan här. I allt det goda människor gör för varandra, inte minst i dessa svåra tider, är inte det en del av denna kraft, kärlekens kraft, som visar sig? Men fortfarande väntar vi på den dag då allt det svåra och onda för alltid ska ta slut. Det godas slutgiltiga seger.

Tanken om “redan nu, ännu inte” är ett slags liminalt tillstånd som kyrkan befunnit sig i under snart 2000 år. Kanske har vi låtit “ännu inte” bli normaltillståndet och tänkt att det där med uppståndelsen är så ogreppbart och så långt bort så det betyder ingenting längre. Kanske behöver vi be om öppnade ögon för att se vad som sker “redan nu” både inom och utanför kyrkan. Kanske behöver vi be om öppnade ögon för på vilket sätt vi kan vara en del av “redan nu” där vi befinner oss. Vad kan vi göra i uppståndelsens kraft?

När hela världen befinner sig i en svår övergångsperiod till en okänd framtid, på vilket sätt kan uppståndelsens kraft visa sig? Vad kan vi göra? Vad gör Gud?

Vad ska vi göra där vi befinner oss på tröskeln till det okända?

Ordet liminal kommer från det latinska ordet limen som betyder tröskel. Om att stå på tröskeln skriver den amerikanske teologen Richard Rohr så här:

This is the sacred space where the old world is able to fall apart, and a bigger world is revealed. If we don’t encounter liminal space in our lives, we start idealizing normalcy. The threshold is God’s waiting room. Here we are taught openness and patience as we come to expect an appointment with the divine doctor.

Tänk om den märkliga tid vi befinner oss i, denna övergångsperiod med okänt slut, kunde få bli en tid i Guds väntrum. Och det märkliga med det väntrummet är att det kan visa sig att det är Gud som sitter i vårt väntrum.

Upp. 3:20 Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig

image_printskriv ut

One Comment

Lämna en kommentar om du vill!