Tankar

Hoppfullt

Högst upp på Kusmarks kyrka sitter denna vackra tupp. Drygt två meter hög och förgylld med bladguld var den en värdig vinnare av årets kyrktupp 2007. Likt andra kyrktuppar ska den vaka över församlingen så att den står upp för tron och står emot det onda. I år tänker jag att kyrktupparna har fått ett tillägg i sin arbetsbeskrivning. Att vaka över hoppet. Att se till att församlingen fortsätter att förkunna hoppet. Att församlingen fortsätter att hoppas för dem som tappat hoppet, tappat tron.

Jag var på gudstjänst i denna kyrka idag. Kanske är man olika mottaglig och känslig olika dagar. Denna gång var melodierna så vackra och orden så starka. Kanske är det den märkliga situationen som gör att budskapet blir tydligare. Viktigare. Starkare.

Jag har alltid tyckt om nattvardspsalmen Vi bär så många med oss i bön när vi går fram. När kyrkans bänkar är mer tomma än fulla får texten en helt annan ny dimension. Alla de som som skulle vilja komma. Alla de som bara skulle vilja vara bland andra människor. Vi bär så många med oss. O, Gud vi ber för dem. (Sv. ps. 399)

Nej, vi var inte många men jag hörde någon bakom mig som sjöng med hög och klar stämma. Orgelmusiken ljöd stark under valven.

Strax intill kyrkan finns Frälsarkransen-Bönens trädgård. En trädgård anlagd för några år sedan med inspiration från Martin Lönnebos frälsarkrans. De olika pärlorna i kransen har var sitt rum i trädgården. Jag gick igenom trädgården men det var inte mycket som spirade. Det mesta såg livlöst ut. Vid Uppståndelsepärlan såg det riktigt risigt ut.

På något sätt talade det till mig. Sa något om uppståndelsens kraft. Om vilken förvandling som är möjlig. Det kommer att blomma. Det kommer att grönska. I uppståndelsepärlan men även i ökenpärlan. I alla livets pärlor. Det är inte tro, det är en vetskap. Åsynen av en brun, risig klematisbuske kan bli en stark predikan om att våga hoppas. Våga tro. Skulle tron och hoppet saknas kommer det likafullt att spira igen.

När jag kom hem gick jag till en granne som har fina blåsippor vid sin infart. Det är också ett hoppfullt tecken för mig att få sätta makroobjektivet på kameran och krypa på knä på marken för att ta närbilder på vårens blommor. Det ser ut som corona! sa dottern när hon såg bilden. Ja, det kanske det gör där i mitten på blomman. Samtidigt tänkte jag att om det som finns mitt i blåsippan ser ut som ett virus så är ändå blomman mycket större. Den större blomman innesluter det mindre. Precis som Gud omsluter oss och hela världen.

Gud talar på många sätt bortom orden. Genom en kyrktupp, risiga buskar och en blåsippa. Stillsamma eftertänksamma men hoppfulla ord.

Proklamation eller att proklamera, ingår inte i mitt religiösa vokabulär. Jag har svårt för när människor använder sådana ord på trons område. Det blir för högljutt, för påträngande. Ändå kunde jag inte låta bli att tänka att sista psalmens sista ord var just det, en proklamation och att jag dessutom står för de orden hur gammeldags de än låter. Som en bön eller faktiskt kanske till och med som en proklamation:

Så komme vår i Jesu namn i folkens liv, i kyrkans famn till alla själars fromma. (Sv. ps. 198)

image_printskriv ut

2 Comments

Kommentera