Förtröstan / Tankar / Tro

Se på fåglarna

Tittade ut genom fönstret. Såg på fåglarna som glatt och med stor energi flög omkring. Åt vid fågelbordet hos grannen, satt i ett träd en stund, flög lite till. Så bekymmerslösa de är tänkte jag. De vet inget om det virus som just nu orsakar sådana enorma problem och svårigheter i vår värld.

Det är svårt att låta bli att fundera på hur det ska bli. Hur lång tid kommer det att ta? Hur blir det efteråt?

En slags mellantid. Mellan det som var och det som kommer som vi inte vet något om.

I Bibeln hamnar människor inte sällan i vildmarken eller i öknen under sådana övergångstider.

För det judiska folket är den enskilt viktigaste händelsen i Bibeln Exodus, uttåget ur Egypten. Pesach, den judiska påsken firas till minne av uttåget, och alla judar, troende likaväl som sekulära lever sig in i händelsen som att de själva var där. Det handlar om hela folkets existens. själva livet.

Uttåg, befrielse, nystart.

Men vägen till det nya landet gick genom öknen. Prövningarnas öknen. Men också välsignelsernas öken.

Man väljer inte att hamna i öknen. Inte heller tror jag att Gud avsiktligt sänder oss dit. Man bara hamnar där. Oftast kanske i en personlig öken. Nu har vi hamnat i en kollektiv vildmark där ingen är oberörd. Ingen vet heller vart vi är på väg.

Möjligen kan en sådan här händelse få oss att ana något litet om att vårt västerländska välstånd är en falsk illusion. Vi är inte förskonade. Vi kan inte låtsas som att katastrofer inte kan skada oss. Vi kan inte låtsas att “marknaden” ska ordna allt.

Många människor i världen lever ständigt med hot hängande över sig och sitt liv. Hot mycket allvarligare än ett virus. Hot som kan kosta livet varje dag. Året runt. Hela tiden. Från födelsen till döden.

Nej, det är inte kul att vara i öknen. Man vill slippa. Man vill fly. Man vill kunna leva som vanligt. Göra det man brukar göra. Åtminstone kunna gå ut bland folk.

Kan det komma något gott ur detta? Kan ökenvandringen ge svar på viktiga frågor? Vart har vi vårt hjärta? Vart har vi vårt trygghet? Hur ska vi leva tillsammans?

Kanske är ökens frestelser olika beroende på vilken nivå man befinner sig på. Att fatta ogenomtänkta beslut för att verka handlingskraftig eller att hamstra toalettpapper. Sprida misstro och misstänkliggöra. Sätta sig själv och sitt eget först kan man göra på alla nivåer.

Jesus hamnade i öknen innan hans verksamma tid tog sin början. Kanske var det nödvändigt för hans kommande tjänst. Inte ens för honom var livet enkelt. Snarare tvärtom. Ökentiden gav honom styrka. Mognad. Den grund som behövs. Om allting rasar.

När allting rasar.

Vi är i mitt en förfärlig öken där mycket kommer att rasa samman. Konsekvenser som är oöverskådliga. Mycket kommer att gå förlorat. Mycket kommer att gå om intet. Det kommer att finnas mycket att sörja och sakna.

Men ändå vill jag tro att det någonstans finns ett hopp. Att det finns en som om och om säger: Var inte rädd! Jag vill tro att Han finns hos oss just i dessa tider. Jag vill tro det som Gud säger i Hosea 2:15: Jag gör prövningens dal till en hoppets port”. (Min predikan om det finns här).

Jag vill låta mina tankar stanna till inför det som vi bekänner varje söndag. Vad betyder det att livet segrat över döden? Vad betyder det att uppståndelsen är en verklighet? Vad har det med vårt liv här och nu att göra? Hur kan det förändra vår ökenvandring?

Vad ser vi framför oss?

Jesaja skriver ord fyllda med uppståndelsens kraft:

Jes 35:1-4 Öknen och ödemarken skall jubla, det förtorkade landet glädjas och blomma. Som en äng med liljor skall öknen blomma, den skall glädjas och fröjda sig. Libanons glans skall skänkas den, Karmels och Sharons härlighet, och folket får skåda Herrens glans, vår Guds härlighet. Ge styrka åt kraftlösa armar, stadga åt skälvande knän! Säg till de förskrämda:”Fatta mod, var inte rädda!

Israels folk vandrade länge i öknen. Öknen är ingen snabbkurs i andlig tillväxt och mognad. Det är inte raka spåret till det förlovade landet. Mycket skrämmande kan hända under vandringen.

Men det som växer långsamt blir tåligt. Står emot stormar.

I morse innan jag stigit upp hörde jag en duvas läte. Duvan, en symbol för den Helige Ande, Guds närvaro hos oss. I oss.

Om den tid skulle komma när jag inte får gå ut ska jag stå vid fönstret och titta på fåglarna. Jag ska njuta av deras skönhet och deras flygskicklighet. Där vid fönstret ska jag lyssna på den röst som säger:

Matt.6:26-34 Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem. Är inte ni värda mycket mer än de? Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd? Och varför bekymrar ni er för kläder? Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset på ängen, som i dag finns till och i morgon stoppas i ugnen, skall han då inte ha kläder åt er, ni trossvaga? Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er himmelske fader vet att ni behöver allt detta. Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.

image_printskriv ut

One Comment

Kommentera