Kyrkoåret / Tankar / Tro

Prövningens stund-bäst i test?

Predikan i EFS-kyrkan i Skellefteå
söndag 1 mars 2020

Dagens tema, prövningens stund, passar kanske bra när man ska hålla sitt livs första predikan. Jag väljer dock att se det som ”utmaningens stund”. Det är bra att utmana sig själv och att prova nya saker.

Ordet prövning kan ha olika betydelser. Prövningar kan man möta på många olika sätt. Det kan handla om att pröva sina vingar. Om att pröva sin tro. Se om det bär och vart det bär.

Dagens evangelietext är från Markus 1:12-13 och där berättas så här om Jesus:

Anden drev honom ut i öknen, och han var i öknen fyrtio dagar och sattes på prov av Satan. Han levde bland de vilda djuren, och änglarna betjänade honom.

Markus skriver att Anden drev Jesus ut i öknen, ett konstigt och ganska starkt uttryck kan man tycka men samma uttryck används i 1:a Mos 3:24 när Adam och Eva drivs ut ur Eden. De gjorde det de inte fick göra, de åt av frukten från kunskapens träd, de klarade inte provet, de stod inte emot frestelsen. Hade de fått stanna kvar och sedan ätit av livets träd hade de för alltid varit fast i sin skuld och skam. Men nu blir berättelsen om Jesus en slags hoppfull tvärtomberättelse. Adam och Eva drevs ut för att de inte klarade provet. Jesus drivs ut och han klarar provet. Det Adam och Eva inte klarade av och det inte heller vi klarar, det klarar Jesus i vårt ställe, för oss. Det finns hopp för Adam och Eva, för mänskligheten, för oss.

En spännande detalj i den här texten är att det står att Jesus levde bland de vilda djuren. Vad jag vet förekommer det tre gånger i Bibelns berättelser att människan och djuren lever i harmoni med varandra. Första gången är i skapelseberättelsen. Människan skulle ta hand om djuren och naturen, bruka och vårda den. Adam fick ge namn åt alla djuren.

Nästa ställe är berättelsen om Noa. Ombord på båten måste Noa och hans familj ha kommit bra överens med djuren, annars hade det blivit en väldigt svår resa. Berättelsen om Noa är också en slags andra skapelseberättelse. Vatten täcker återigen jorden men så låter Gud en vind blåsa och det börjar torka upp. Skapelsen startar om på nytt igen. Men tyvärr gick det inte bra den här gången heller. Ondskan fanns kvar.

Så står det då i berättelsen om Jesus i öknen att han levde bland de vilda djuren. Kanske är det så att Markus vill visa på att nu händer det igen. Nu är det tredje gången gillt. Att en människa och vilda djur klara av att leva tillsammans är ett tecken på att något nytt händer. Något nytt skapas. Jag tror Markus vill visa på att nu bryter Guds rike in i vår värld. En försmak av hur det kommer att bli den dag när allting skapas nytt. Den dagen kommer människor att leva i harmoni med varandra, med djuren och naturen. Med Jesus har detta nya börjat hända. Guds rike har brutit in i vår verklighet, in i vårt liv.

Hos. 2:18: För mitt folk skall jag den dagen sluta ett förbund med de vilda djuren, med himlens fåglar och markens kräldjur, och båge och svärd och krig skall jag utplåna i landet, så att de får bo i trygghet. Jag skall äkta dig för evigt, jag skall äkta dig i rättfärdighet och rätt, i kärlek och förbarmande. Jag skall äkta dig i trofasthet, och du skall lära känna Herren.

Direkt efter denna händelse i öknen börjar Jesus predika:

 Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.

Tillbaka till Eden.

Tänk dig den finaste plats du vet och så försök tänka något oändligt mycket vackrare. Kanske kan du då ana en glimt av Eden. Jag tänker på en plats långt ute i skogen där det växer guckuskor. För mig är det en liten bit av paradiset.

I berättelsen i 1:a Mos 2 så är det första bud som Gud ger till människan:

 Du får äta av alla träd i trädgården utom av trädet som ger kunskap om gott och ont. Den dag du äter av det ska du dö.

Det är värt att fundera en stund på att det första Gud säger till människan är att de får äta av trädens alla frukter. Inte som belöning för goda gärningar utan som ett erbjudande från Gud. Frukten var god och träden ljuvliga att se på!

Det är en svindlande tanke att Gud redan från allra första början visar det goda Han vill ge oss! Bibeln börjar med ett erbjudande, en gåva. Du får äta av den goda frukten i trädgården! Vi var tänkta att tillsammans med Gud brukar och vårda trädgården, skapelsen. Att njuta av den.

Men så var det ju det här trädet de inte fick äta av. Det som blev deras prövning. Trädet som ger kunskap om gott och ont.

Den listiga ormen vänder på Guds ofattbart stora erbjudande och får det till att bli att Gud undanhåller något, att Han är missunnsam. Plötsligt ser människorna att det finns något som de inte har men som de väldigt gärna skulle vilja ha och så äter de den förbjudna frukten.

Jag tycker det är en väldigt talande berättelse som är lätt att känna igen sig i. Vi ser inte allt det vi har. Vi ser det vi inte har. Och inte minst ser vi det alla andra har. När de ätit av frukten står det: öppnades deras ögon och de såg att de var nakna.

Helt plötsligt börjar de se på sig själva. Förut har de sett Gud och varandra men nu blir de självmedvetna och medvetna om andras blickar. De skyler sig för varandra och de gömmer sig för Gud.

Berättelsen om trädet och frukten kan tolkas på många sätt. Jag tror att en möjlig betydelse av att äta från trädet med kunskap om gott och ont handlar om att börja tänka på vad andra tänker om mig. Att vilja vara någon annan än man är, någon bättre, någon duktigare. Eller kanske tvärtom också, att inte vilja synas, inte göra något väsen av sig för tänk om någon tycker att jag är fel, att jag inte duger!

Men vem tänkte Gud att jag skulle vara?

Tillbaka till Jesus i öknen. Markus berättar inte om vilka prövningar Jesus utsattes för men det kan man läsa om hos Matteus och Lukas. Det handlade om att göra stenar till bröd, falla ner och tillbe Satan för att få makt över världen samt att kasta sig ner från tempelmuren. Jag har funderat på det här med att kasta sig ner från tempelmuren. Vad är det för frestelse egentligen? Vad ska den symbolisera? En förklaring kan vara att man inte ska missbruka Guds ord och löften till sådant de inte är avsedda för. Även om det står i Bibeln att Guds änglar ska beskydda oss kan vi inte slänga oss ut från höga höjder hur som helst. Men jag tänker också att det skulle kunna handla om att inte göra saker för syns skull, för att andra ska se och bli imponerade. Vi vill ofta göra ett gott intryck på andra. Kanske vill vi framstå som goda och fromma men det är inte det som det handlar om. Jesus kunde ju ha tänkt där han stod på tempelmuren att om han skulle slänga sig ut och bli mirakulöst räddad skulle människor verkligen börja följa honom och lyssna på hans ord. Tänker vi så ibland? Att om vi gör fantastiska saker ska människor komma till oss och lyssna på oss? Jesus svarar djävulen :

Herren din Gud skall du tillbe, endast Herren ska du dyrka.

 Kanske är de orden mer radikala än vi vanligtvis tänker. Kanske ska man ibland fråga sig, finns det något annat jag tillber, något som tar Guds plats i mitt liv? Det kan handla om människodyrkan, materiella ting, status på olika sätt, världslig framgång. Hur viktigt är det för mig?

Den vanligaste förmaningen i Gamla testamentet är att inte ha andra gudar, att inte följa efter de andra folken men ändå var det precis det Israels folk gjorde. De ville ju vara som alla andra.

Ett ordspråk från ökenfäderna som levde under de första århundradena:

Om du vill bli känd av Gud, försök att inte bli känd av människor.

Kanske skulle man kunna säga med andra ord: Tänk inte på hur andra ser på dig, tänk på hur du ser på dem! Jag tror att det här kan och bör man tänka på både som enskild och som församling. Varför gör vi det vi gör? Gör vi det för att människor ska lägga märke till oss?

Här är det viktigt att komma ihåg att även om vi vänder oss bort från Gud vänder Han sig inte bort från oss! Aldrig! Ett fantastiskt bibelord finns hos Hosea där Gud beskriver sitt folk som den otrogna hustrun men ändå längtar Han så mycket efter henne:

Hos 2:14 Därför skall jag locka ut henne i öknen och söka vinna hennes hjärta. Där lovar jag att återge henne vingårdarna, jag gör Akors dal till en hoppets port.

Akors dal kan översättas med olyckans eller problemens dal. Eller varför inte prövningens dal. Vilket fantastiskt bibelord! Jag gör prövningens dal till en hoppets port!.

Vi möter prövningar av många olika slag. En del självförvållade, andra bara drabbar oss utan att vi förstår varför. Ibland kanske vi prövar oss själva.

Att utsätta något för prövning kan ses som ett sätt att se hur detta något verkligen är. Som på ett testinstitut. Hur vi möter våra prövningar säger något om hur vi är, vilka våra innersta motiv och begär är.

Ofta misslyckas vi. Våra motiv är inte så fina och bra som de borde. Vi är inte bäst i test.

Men våra prövningar kan bli ett möjlighet för Gud att visa vem han är. Det var just därför Jesus blev människa. För att visa hur Gud är. Vi klarar oftast inte våra goda föresatser, vi klarar inte provet på egen hand men Jesus säger något om hur Gud är. Han är testvinnaren som klarar alla prövningar. Han går med oss genom svårigheterna. Han kan göra prövningens dal till en hoppets port.

 Jag tror att Gud vill hjälpa oss att se den porten. Allt det goda han tänkt för oss. att vi får vara Guds medarbetare här i världen och genom det vi gör för varandra och för skapelsen visa på det rike som bröt in i vår värld i och med Jesus. Genom det vi gör visa på att vi ser fram emot ett genombrott inte ett sammanbrott.

Peter Halldorf pratar om detta att se fram emot ett genombrott. Det gör så stor skillnad att tänka så jämfört med att tänka att vi går mot ett sammanbrott.

Prövningen dal ska bli en hoppets port. Guds rike ska bryta fram.

Bibeln börjar i en trädgård. Bibeln slutar i en stad. Jag tror det är en trädgårdsstad. Om den staden står det i Upp 21:25

dess portar skall aldrig stängas om dagen – natt blir det inte där.

När vi går in genom dessa portar då blir allt som det var tänkt att vara. Då blir vi alla vad vi är tänkta att vara. Och redan nu finns möjligheten att vara en del av detta nya som bröt in i vår värld med Jesus. Hur det än ser ut i världen så har Guds rike brutit in i vår värld och vår tid. Guds rike har brutit in i oss. Vi är bärare av det riket. En bit av paradiset finns i oss.

(Efter predikan spelade vi What a wonderful world på flöjt och piano i ett arrangemang ursprungligen för cello och piano. Lyssna på den här om du vill.)

image_printskriv ut

4 Comments

  1. 🌷Tack Kristina för din predikan, bilder och vacker musik på slutet. Hoppas att du fick ”mersmak” av att predika. Det är så fint att få ta del av dina tankar, de ger hopp och eftervärme…

Kommentera