Att vilja vilja

Dagens tema är Trons kraft. Vet inte om jag riktigt tycker om den rubriken. Så lätt att fokus hamnar på mig och min eventuella tro istället för den jag tror på. Jag kan ha hur mycket tro som helst, finns det ingen sanning eller kraft i det jag tror på spelar det liksom ingen roll. Då fyller tron ingen funktion. Om däremot sanningen och kraften finns hos föremålet för min tro, då behöver jag inte fundera så mycket på om min tro är stor eller liten. Kraften finns någon annanstans än hos mig.

I dagens evangelietext möter Jesus en man som varit blind sedan födseln, en man vars enda möjlighet till inkomst var att tigga. Lärjungarna ställer en väldigt konstig fråga, vem har syndat mannen eller hans föräldrar? Det vore tillräckligt konstigt om det berodde på föräldrarnas synd, men hur skulle det kunna bero på mannens synd om han varit blind sedan födseln? Ja, så underligt lärde man faktiskt på den tiden, att ett barn kunde synda redan i moderlivet. Hur var det att leva med tron på att det var orsaken till ens lidande? Hur var det att leva med den känslan av skuld?

Nej, det berodde varken på honom eller hans föräldrar. Jesus gör det omöjliga, ger honom den syn han aldrig haft. Löser honom från skulden som egentligen inte fanns men som ändå upplevdes så starkt.

I den svåra tid som rådde under romersk ockupation fanns en förväntan hos många att Messias skulle komma och befria sitt folk. Man trodde att när han kom skulle han kunna göra fyra sorters mirakler som ingen annan någonsin gjort. Han skulle bota spetälska, driva ut en stum ande, bota någon som varit blind från födseln samt återuppväcka någon som varit död mer än tre dagar.

Johannes skickar bud till Jesus för att fråga om han är den som ska komma, det vill säga Messias. Jesus svarar:

Luk. 7:22 Gå och berätta för Johannes vad ni har sett och hört: blinda ser, lama går, spetälska blir rena, döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud.

Sådant skulle Messias göra när han kom.

Fariséerna måste ha förstått. Två gånger förhör de mannen och även hans föräldrar. Sådan uppståndelse blev det inte efter varje under Jesus gjorde. Nu var inte detta vilket under som helst.

Bota en blind kunde man kanske göra men inte någon som fötts blind.

Joh 9:32 Aldrig förr har man hört att någon har öppnat ögonen på en som var född blind.

Ett Messiasunder.

De måste ha förstått och ändå förstod de ingenting. Kanske ville de inte förstå, för mycket stod på spel. 

Kanske är det lätt för oss att tycka att fariséerna gjorde helt fel. Hur kunde de välja makt, ära, prestige och inflytande istället för att våga erkänna vem de nog alla på ett eller annat sätt förstod att de hade framför sig? De gjorde allt för att slippa tro. Varför skulle de annars ha frågat samma sak flera gånger? Vad hade krävts för att de skulle erkänna att Jesus var Messias?

Kanske spelar tecken och bevis ingen roll om man inte vill tro. Ungefär som de som förnekar klimatförändringarna vilka argument och bevis de än får presenterade för sig. Man vill inte. Det kostar för mycket.

 Jag vill tro sa mannen som varit blind till Jesus. Kanske är det till sist det som det handlar om. Att vilja. Kanske handlar det ibland också om att våga. Hur är det med vår prestige, vår rädsla för vad andra ska tycka, vår vilja att passa in, vår rädsla för vad andra ska tycka? 

Vi måste inte alltid vara lagom.

Att vilja tro på den som har kraften som vi inte har. Att vilja tro på den som tror på oss. 

Ibland måste man kanske till och med tänka att man vill vilja. Jag vill vilja tro. Jag vill vilja följa den som säger sig vara vägen, sanningen och livet.

Kanske ligger trons kraft i den viljan. Den viljan som bär en längtan som rör vid Guds hjärta. Den viljan som kan förvandla allt.

Om vi vill.

Om vi vill vilja.

Jag skulle vilja våga tro
att någon har mig kär.
Jag skulle vilja våga tro
att Gud kan vara här.
Jag skulle vilja våga tro
att kärlek
är den makt som ändå världen bär. (Ps 219)