Rakryggad

Undrar om kvinnan såg Jesus där i synagogan? Är man riktigt krokig är det svårt att se rakt fram. Arton års sjukdom, fanns det ens något hopp kvar?

Det var inte kvinnan som bad till Jesus, kanske hade hon slutat be om att bli fri från sitt lidande. Nej, det var han som såg henne, som kallade henne till sig, som sa att hon var fri. Bara den detaljen, att hon inte gjorde något alls är så befriande att läsa om! Så långt från alla metoder om hur man ska be på effektivaste sätt. Han kallade och hon kom.

Som alltid fanns det de som såg problemen, som ville hålla sig inom reglernas strikta ramar. Synagogföreståndaren tyckte att ville man bli botad fick man minsann komma på andra dagar än på sabbaten. Ytligt sett hade han kanske rätt, man skulle inte arbeta på sabbaten, man skulle vila liksom Gud vilade på sjunde dagen. Ändå missade han något viktigt.

5 Mos 5:14-15 Då skall du inte utföra något arbete, varken du eller din son eller din dotter, din slav eller din slavinna, din oxe eller din åsna eller något annat lastdjur du har, inte heller invandraren i dina städer. Din slav och din slavinna skall få vila liksom du själv. Kom ihåg att du själv en gång var slav i Egypten och att Herren, din Gud, förde dig ut därifrån med stark hand och lyftad arm. Därför har Herren, din Gud, befallt dig att fira sabbatsdagen.

Sabbaten handlade om vila och befrielse. Man såg till att djuren fick mat och vatten. Skulle då inte en lidande kvinna få bli fri just på sabbaten?

Det är så lätt och bekvämt att hålla sig till inlärda regler om hur allting ska vara. Det är så lätt att dela in människors handlingar i rätt och fel. Fromt eller syndigt.

Igår läste jag vad en person skrivit om den relativt nya traditionen att ha ljusbärare i kyrkan där man kan tända ett ljus och be. Han kallade det “ren och skär hedendom”. Det gjorde nästan ont att läsa en sådan kommentar. Hur kan det bli så att det som är ett uttryck för människors bön och längtan av andra ses som tecken på kyrkans förfall?

Hur kan man som synagogföreståndare undgå att se det profetiska i att en kvinna befrias från sin sjukdom just på sabbaten? Som ett tecken på det rike som kommer?

Varför blir tron för somliga en lära utan liv? Där allt handlar om att ha rätt? Där det rätta gör att man inte ser det goda?

Kvinnan fick räta på sig och brast ut i lovsång. Rakryggad gick hon därifrån. Hur ska inte det ha känts? Att kunna se sig omkring. Att kunna se människor i ögonen igen.

Han kallade och hon kom. Han kallade och hon kunde gå iväg med lyftad blick.

En intressant detalj är att det bara är i detta kapitel (Lukas 13) som siffran arton förekommer i Nya testamentet. Tio och åtta är också värdet av de två första bokstäverna i namnet Jesus. Dessa två första bokstäver har i tidiga skrifter använts som en förkortning för Jesu namn.

Arton år var kvinnan sjuk vilket nämns två gånger. Kanske är siffran arton bara en slump. Eller kanske ett tecken på att Jesus var den som var med i sjukdomen, den som helade henne. Den som slutligen kommer att göra hela skapelsen hel.

Jag tror vi får tänka in oss själva i berättelsen med allt som tynger oss och böjer oss ner.

Ps 145:14 Herren stöder dem som vacklar, han rätar krökta ryggar.

Han kallade och hon kom. Han kallade och hon kunde gå iväg med lyftad blick.

Vi kan få göra detsamma.

Rakryggade.