Tankar / Tro

Orosmoln

Att växa i tro, kyrkoårets tema för denna söndag. Är det kanske ibland att växa i förvirring? När barnatron inte riktigt räcker till i mötet med livets realiteter, när frågorna är fler än de enkla svaren. När frågorna svävar som tunga moln på himlen, skymmer den sol vi så gärna vill se. 

Om tron på Gud ska vara något som håller, något som är värt att leva för, värd att till och med ge sitt liv för, då måste den tåla frågorna. Frågorna som skaver och stör.

Några av mina frågor:

Det är så lätt att säga att Gud är god och vill vårt bästa. Vad betyder det?

Egentligen?

Vad är vårt bästa? 

Hur mycket av vår tro och vår förkunnelse är präglad av vårt välstånd i vår del av världen? Tänker vi att vårt överflöd är ett tecken på Guds godhet? Att pengarna räcker månaden ut? Att vi är friska? Att vi har vänner och familj?

Men det är ju inte så för alla. Sjukdom, död, lidande, smärta, skilsmässa, ensamhet, brustna relationer, ekonomiska problem, arbetslöshet och mer därtill drabbar även kristna. Hur gärna ville vi inte att det vore annorlunda? Låtsas vi inte ibland att det är annorlunda?

Borde inte Gud sköta sitt jobb lite bättre?

Är Gud verkligen god?

Om Gud älskar alla människor och vill visa sin godhet mot dem som söker honom måste det rimligen gälla alla människor överallt i hela världen. Oavsett om man bor i en fin villa i Sverige eller i ett ruckel i det fattigaste landet.

Rimligen kan det inte handla om yttre ting i första hand. Då vore Gud oerhört orättvis.

Många lidande troende genom århundradena har burits av hoppet om ett ny himmel och en ny jord.

2 Kor. 4:17 Mina kortvariga lidanden väger ju oändligt lätt mot den överväldigande, eviga härlighet de bereder åt mig, som inte riktar blicken mot det synliga utan mot det osynliga.

Livet här på jorden då, fram till dess, på vilket sätt är Gud god? På ett sätt som gäller för alla? 

Det finns Bibelord som provocerar, som man helst vill slippa höra.

Jak. 1:2-4 Räkna det som ren glädje, mina bröder, när ni råkar ut för olika slags prövningar. Ni vet ju att när er tro prövas ger det uthållighet. Och låt uthålligheten leda till fulländad gärning, så att ni är fullkomliga och hela, utan brist på något sätt.

Det är så tvärtemot vad vi vill tänka. Vi vill slippa lidanden och svårigheter och så kommer någon och säger att vi ska räkna det som en ren glädje!

Vi som har det mesta vi behöver, kanske är det vi som har längst väg till trons uthållighet. Inte förrän något händer vet vi om våra ord om Gudsförtröstan är sanna och har något djup i sig. Det är så lätt att säga att vi lagt vårt liv i Guds händer när vi har allt vi behöver. 

Gud vill ge av sig själv, sin närvaro. En försmak av det som kommer sedan. Vill vi ge honom plats? Vill vi låta honom förvandla oss?

Är Gud den som förser oss med livets goda eller är han den som möter vår djupaste längtan och törst? Om vi så skulle förlora allt annat? 

Vill vi låta vår förvirring, våra svåra frågor leda oss till Gud? Tror vi att han svarar?

Tror vi att Guds godhet finns där fördold men inom räckhåll för var och en som längtar? 

Är det Gud vill ge tillräckligt också för den vars liv handlar om att överleva ännu en dag? 

Förvirrande frågor. 

Kanske kan det bli förvandlande frågor. 

Kanske får vi svar. 

image_printskriv ut

Kommentera