Påsk / Tankar / Tro

Förvandling

Påskens drama. En man på ett kors. Var han bara vilken man som helst finns det så många människor genom alla tider som lidit lika mycket eller mer.

Var han den han sa sig vara däremot. All världens synd ock plåga genom alla tider. På en människa. Går det ens förstå en bråkdel av vad det innebar, vad det innebär?

Korset, en bro eller kanske Guds öppna famn. I år väljer jag att se det som ett vägskäl, ett vägval. Inte ett ett val mellan att tro eller att inte tro men ett val av riktning.

Hörde en fråga förra veckan, ungefär så här:

”Vill jag följa den Jesus som förvandlar mina omständigheter på det sätt jag vill eller vill jag följa den Jesus som förvandlar mig på det sätt han vill?”

Om jag inte får välja båda?

Om den ena vägen är mycket svårare, om den innebär att gå igenom svårigheter och prövningar utan att genast kräva lindring, men att Gud får visa vem han verkligen är mitt i allt. Om det kan förvandla mig.

På riktigt.

Vad väljer jag?

Om han var den han sa sig vara. Om han bar all ondska. All plåga. Om något sådant behövdes, vad i mig var det han bar? Vad i mig krävde ett sådant offer?

Vad gör jag med det?

Det kan inte handla om att bara rycka upp sig och göra så gott man kan, vara allmänt skötsam.

Hur är det med den där själviskheten som på något sätt genomsyrar allt även om vi gärna kallar den för någonting finare?

Viljan att vara någon. Viljan att få ut något av andra mer än att ge. Viljan att känna sig lyckad.

Den fina fasaden.

Var det sådant han bar?

Allt lidande, all ensamhet, all rädsla.

Bar han det också?

Vill jag låta det förvandla mig eller vill jag ha det som jag har det?

Tänkte ha en bild med en vägkorsning på till denna text. Hittade ingen bra. Träffade så på en vägskylt på en plats jag inte besökt på 30 år, Öjebyns kyrkstad. En sliten skylt som vill påkalla uppmärksamhet om att det kommer en vägkorsning. Svart tejp, fransig i kanten. Ingen ny och flashig skylt.

Och så namnet på gatan, Finngatan. Finn gatan, hitta vägen.

Det vill jag tänka på denna påsk, att finna vägen.

”Vill jag följa den Jesus som förvandlar mina omständigheter på det sätt jag vill eller vill jag följa den Jesus som förvandlar mig på det sätt han vill?”

Inte trots omständigheterna.

Genom omständigheterna.

Vid ena änden av gatan på bilden finns en liten kyrkstuga. Vid den andra finns en stor kyrka. Är det en bild av förvandlingens möjlighet?

Allt är förgängligt. Till och med en katedral kan brinna har denna påskvecka lärt oss.

Tänk om Gud vill bygga en katedral av ett annat slag inom oss. Inte bara ett litet bönhus, utan en hel katedral vars spiror snuddar vid himlen. Färdig blir den först i evigheten men grunden är lagd.

På Golgata.

Att varje dag påminna sig om att påskens händelser har med mitt liv just nu att göra. Att Han burit det jag bär. Att bördor kan läggas av. Att förvandling är möjlig. Att det finns ett annat liv att leva.

Gud, för uppbrott och förvandling lär oss glömma bort vårt jag.
Driv oss ut att bygga broar till en okänd morgondag.
Det finns underbar förlossning i det blod som göts en gång.
Det finns glädje bortom graven och en framtid full av sång. ”

PS. 118:22-23 Stenen som husbyggarna förkastade har blivit en hörnsten. Herren har gjort den till detta, underbart är det i våra ögon.

Får Gud bygga sin katedral?

 

Ef. 2:21-22
Genom honom hålls hela byggnaden ihop och växer upp till ett heligt tempel i Herren; genom honom fogas också ni samman till en andlig boning åt Gud.
image_printskriv ut

2 Comments

Kommentera