Tankar / Tro

Övergivenhet

Dagarna då telefonen är tyst. Dagarna då man så förtvivlat gärna skulle vilja att någon hörde av sig. Prata om lite vad som helst. 

Tystnad.

Övergivenhet.

Jag har en bok ”Korset- meningen med Jesu död”. Drygt 300 sidor som försöker förklara det som inte går att förklara. Världshistoriens mest centrala händelse låter sig inte förklaras med en enkel lättbegriplig teori som ryms på några få sidor. Kanske kommer vi aldrig här i tiden fullt ut förstå korsets hela innebörd. Förmodligen kommer teologer och filosofer att fortsätta att diskutera vad som  hände, varför det hände och om det överhuvudtaget hände.

Jag tror att det hände.

Jag tror att det betyder oändligt mycket att det hände.

Skiftande tider och stunder i livet betonar olika sidor. Vissa dagar är förlåtelsen det absolut viktigaste, andra dagar är det vetskapen om att Gud delat vårt lidande som bär. Korset som en öppen famn.

Igår blev jag påmind om Jesu ord på korset: ”Min Gud, min Gud, Varför har du övergivit mig?” Den totala övergivenheten. Det totala mörkret. Lämnad av Gud och människor. Och ändå är det Gud själv som hänger där på korset. Tanken svindlar.

Matt 27:55-56  Många kvinnor stod där på avstånd och såg på. De hade följt Jesus från Galileen och tjänat honom. Bland dem var Maria Magdalena och den Maria som var Jakobs och Josefs mor, samt modern till Sebedeus söner.

Intressant att det berättas om just kvinnorna som stod och såg på. Undrar vad de tänkte och hur de kände sig? Antagligen förtvivlade och övergivna, deras mästare som de hoppats så mycket på avrättas på det mest förfärliga sätt. Hur får man ihop det med bilden av en god Gud?

Tystnad.

Övergivenhet.

Men allt är inte vad det ser ut att vara.

Samma kvinnor ska snart få möta en ängel vid Jesu grav som berättar en ny berättelse. Hoppets berättelse. Uppståndelsens berättelse.

Den berättelsen gäller även oss.

Nej, de tysta ensamma dagarna vill man helst slippa. Ändå finns de där. Ibland alldeles för många i följd. Ibland måste man kanske bara stå ut. Men jag vill ändå tro att den som upplevt övergivenheten mer än någon annan finns där. Kanske sitter där vid köksbordet och lyssnar. Inte som ett lyckopiller men en aning av en omsorg och medkänsla som går utöver allt annat.

Då föds något annat. En ny berättelse.

Sång.

Gemenskap.

 

 

2 Comments

Kommentera