Tankar / Tro

Minne

Besökte denna lilla skogstjärn igår. Stor är den inte men heter Storkärret och finns i Blylodmyrans naturreservat. Tveksamt om jag hittat dit på egen hand. Om jag till äventyrs hade gjort det hade jag tyckt att det var en speciell plats men inte alls förstått hur pass speciell.

En sänka i skogen omgiven av höga träd, nästan lite trolsk stämning. Som jag tänker mig skogstjärnar brukar det växa mycket, både i och kring vattnet, man brukar inte kunna gå så nära utan att bli blöt om fötterna. Här växte det inte mycket alls, stranden gick utmärkt att gå på.

Vad är det då som är så speciellt? Jo, något som växer i vattnet. Det som ser ut som streck längst fram på bilden. Slidnate är en havsväxt(!) som växer vid några sällsynta ställen längs Norrlandskusten och så i en sjö, nämligen denna. Lite märkligt är det allt! Kanske kan det bero på att havet en gång gick ända hit upp även om platsen numera är flera mil från kusten och mer än 200 meter över havsnivån. Svårt att veta.

Det slog mig att om det nu är så att växten finns i denna lilla tjärn för att den en gång var en del av havet, så är förekomsten av slidnate här som ett slags minne. Ett minne av att en gång ha varit en del av något mycket större. Det slog mig också att den verkligen inte såg särskilt märkvärdig ut, några långa blad i vattnet bara. Kanske är det ett misstag man lätt gör, att tro att det ovanliga och speciella måste se ut på ett visst sätt. Kanske hade det varit mer passande om den vackra kanelrosen som växte vid stranden hade varit en raritet.

Men tänk då en botaniker första gången upptäckte denna växt på denna plats, för honom det måste ha varit en upplevelse långt utöver det vanliga. Om man vet hur saker ser ut. Om man ser det ovanliga i det som ser så vanligt ut.

Jag tror vi alla är en del av någonting större som vi bär som ett minne eller en aning inom oss. För en del är det mycket mer än ett minne, något man lever och andas i varje dag och stund. En del har glömt, någon har förträngt och någon vill inte minnas.

Jag tror vi är omgivna av ting som vill påminna om storheten vi är en del utav. Om Gud. Påminna oss om att det är från Honom vi kommer. Att det är till Honom vi är på väg.

Kanske ska man inte leta bland det som verkar annorlunda och lockande på ytan. Kanske finns skatten i det som på ytan ser väldigt vanligt ut men som vid närmare betraktande och eftertanke visar sig vara något väldigt speciellt.

Det finns en dikt av Atle Burman som jag tycker mycket om:

Jag drömde om en fågel som tappat bort sin sång och glömt det glada kvitter den levde för en gång.  Man kunde kanske tycka att liv är mer än sång, men fåglars största lycka är kvitter dagen lång.

Den kände sig så ledsen och aldrig riktigt fri, för fåglar mår rätt dåligt som glömt sin melodi. Den vill inte flyga som glada fåglar vill, och hördes andra fåglar så satt den och teg still.

Men fågeln som har tystnat en dag sin visa minns när stilla den har lyssnat och sökt den där den finns. För inom alla fåglar finns jämt ett eko kvar av just den egna tonen som varje fågel har.              

Jag drömde om en fågel som fann sin sång till slut och mera rik på kvitter blev världen än förut. Jag drömde om en fågel av mycket märkligt slag, men den var också vanlig för den var du och jag.

Att få minnas just sin egen sång som finns kvar som ett eko någonstans långt där inne. Att söka där den finns.  I det vanliga. I det som händer varje dag. I det som är just mitt liv. I att finnas till.

Guds rike är mitt ibland er”.

Den lilla tjärnen var en gång en del av det stora havet. Nu är den ett minne.

Vi får vara en del av Guds rike här och nu. Det är inte bara ett minne eller en from tanke. Det är alldeles verkligt.

Sådant kan en liten tjärn i skogen få påminna om.

Kommentera