Tankar / Tro

Vägar

Har funderat en hel del på den här bilden. Av alla mina Instagrambilder har den här gillats av överlägset flest personer. Förstår inte riktigt varför. Är det den rosa himlen? Tycker själv flera andra bilder är mycket finare och bättre men de har kanske en fjärdedel så många ”likes” eller färre.

Kanske är det exotiskt med rosa himmel mot vit snö. Är det kanske något med att det är en väg i mitten? Nej, jag vet verkligen inte.

Är det så här vi vill att livet ska vara? Raka vägen under en blå himmel mot en rosaskimrande framtid? Lite skog och ängar på sidorna men ingen tvekan om vart vi ska. Mot det där rosa skimret. En lada skymtar på sidan en bit fram. Känns lite gammaldags idylliskt. Som en pastoral.

Har gått den här vägen många gånger. I olika väder, olika sinnesstämningar, tänkt många olika tankar om högt och lågt. Vet att den inte går rakt fram i all oändlighet. Efter en promenad på sådär en 25 minuter, betydligt längre tid på vintern, så tar vägen slut. Då måste man välja vilket håll man ska gå åt, höger eller vänster. Rakt fram blir väldigt besvärligt.

Om man vet om det kan man planera sin färd i förväg, man blir i alla fall inte överraskad när det tar stopp.

Livets väg är inte alltid lika enkel att planera. Man tror man vet vilken väg man går på men helt plötsligt tar vägen slut eller svänger åt ett helt annat håll än man tänkt sig. Lätt att bli förvirrad. Lätt att bli missmodig.

Om man väljer att gå till vänster vid just den här vägens slut sitter strax på ett träd en markering för skoterled, ett kryss. Tänker alltid att dessa kryssmarkeringar är kors, bara lite på tvären.

Kanske känns det som ett tungt kors att bära när vägen plötsligt tar slut eller byter riktning åt ett håll man inte hade tänkt sig och inte vill.

Kanske kan man tänka att  just där och då står korset som en påminnelse om att den som burit ett kors för vår skull går med även när det känns som att vägen går ”åt skogen”. Kanske speciellt då.

Ser oftast dessa kryss eller kors ute i skogen på smala vägar och stigar. Det är särskilt då de behövs. När man inte ser vägen så tydligt. När man behöver hjälp. När det tar stopp.

Just då står korsbäraren vid vår sida. 

Just där.

Med C O Rosenius ord:

Var jag går i skogar, berg och dalar följer mig en vän jag hör hans röst.
Väl osynlig är han men han talar,talar stundom varning, stundom tröst.
Det är Herden god. Väl var han döder, men han lever i all evighet.
Sina får han följer, vårdar, föder med osäglig trofasthet,
Sina får han följer, vårdar, föder med osäglig trofasthet.

Kommentera