Tankar / Tro

Snår och mandelblom

Ibland känns det som på bilden. Man vill någonstans men något är i vägen. Känns snårigt, ogenomträngligt.

En kallelse, en längtan, en aning. Bara olika grader av samma sak kanske. Något nytt som drar. Ljuset där på andra sidan.

Något stort livsförvandlande.

Något litet invärtes som bara jag själv vet.

Om det bara vore att gå. Om snåren bara vek undan. Som havet vek undan för Israels folk.

Men hur var det egentligen? 

Mose fick uppdraget att leda Israels folk ut ur Egypten från Gud själv. Farao vägrade. Inte bara en gång. Nio gånger. 

Hur lätt skulle det inte vara att ge upp? Även om man tror sig ha fått en kallelse från Gud.

Hur lätt är det inte att börja ifrågasätta om man verkligen hört rätt?

Tänk om det bara är inbillning?

Varför skulle Gud tala till just mig?

Men så var det ju den där längtan, den där aningen. Det där som drar. Det där outsägliga som viskar i hjärtat. Vill inte försvinna. Var kommer det ifrån egentligen?

Rom:11:29 ”Gud ångrar inte sina gåvor och sin kallelse”.

Ibland får man kanske helt enkelt hålla fast vid dessa ord. Om så alla livets omständigheter tycks säga emot.

Kanske är det en förberedelseprocess. Ett frö som behöver växa i lugn och ro.

Och med ett frö kan man veta att får det bara vad det behöver, låter man bli att peta i jorden alltför mycket så då kommer blomningen.

Förr eller senare.

Det där stora livsförvandlande.

Det där lilla invärtes som bara jag vet om.

Jer 1:11 ”Jag ska vaka över mitt ord för att uppfylla det”

På hebreiska är vaka och mandelträd samma ord. Mandelträdets vackra vita blommor är de första blommorna som slår ut på våren i Israel.

Någon annan vakar över de där orden vi ibland känner aningen av.

Någon annan vakar över att de slår ut.

Som mandelblom om våren.

Kommentera