Har insett en sak. Jag gillar inte utropstecken. Har märkt att jag oftast tar bort de uttropstecken jag försöker använda när jag skriver, oavsett vilken slags text det är. Känns som att orden blir för framfusiga och högljudda.
Jo, utropstecken är viktiga men de ska användas med omsorg på rätt ställen. Det finns så många som pratar med stora bokstäver och många utropstecken. Jag blir trött i öronen. Trött i huvudet. Orkar inte lyssna.
Frågetecken är betydligt trevligare. Ett frågetecken inbjuder till fortsättning. En möjlighet till dialog, en möjlighet att få tänka egna tankar.
Så här är det!
Är det så här?
Så olika.
Så många tvärsäkra röster. Så många som vet bäst. Jag är också sådan ibland. Vill väldigt gärna ha rätt. Hur kul är det att prata med en sådan person?
Att även om man tror sig ha ett svar som man skulle kunna sätta utropstecken efter, lyssna efter andras frågetecken.
Att våga ifrågasätta sina egna uttropstecken.
Att till och med våga vara tyst ibland.
Jag brukar fundera på varför man ska säga med tusen ord det man kan säga med hundra. Tror man att det är de många orden som ska övertyga?
Jag är mer fascinerad av de som med några få ord kan fånga djupet i tillvaron än de som svämmar över av ord utan att säga något viktigt.
Tystnad är en bristvara.
Kanske gör sig alla livets frågetecken hörda i tystnaden.
Kanske vill man slippa höra dem.
Det finns ett annat tecken.
Livets viktigaste utropstecken. Livets viktigaste frågetecken.
Korsets tecken.
Joh 11:25-26 Jesus sade: “Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig ska leva om han än dör, och den som lever och tror på mig ska aldrig någonsin dö. Tror du detta?”
Guds utropstecken och frågetecken på samma gång.
Såg ett tecken i skogen idag. Ett blad format som ett hjärta. Tyckte först att det hade varit finare om bladets kant varit hel. Sedan tänkte jag att det kanske säger något om kärlekens väsen att bladet är naggat i kanten.
Det kan man fundera på.
